Teaterrecension: Engelkes Spöksupé – Fragmentarisk och innovativ Strindbergs-potpurri

Paret Edgar och Alice dansar sin dödsdans fram till sena nattimman.

Av och med Charlotte Engelkes
Medverkande: Charlotte Engelkes och Göran Martling,
Regi: Charlotte Engelkes
Musik, arrangemang och översättning: Göran Martling<span
Scenografi: Charlotte Engelkes och
med inspiration av Spöksonaten 
och Dödsdansen.
Premiär : Den 1 november. 

Välkommen på supé med intima Strindbergsteatern. Så här i post-halloween-tider bjuder teatersällskapet på spöksupé med ett potpurri över Strindbergs arv.  Fröken Julie sjunger ut. Den plågade pianisten mumifierar sitt ansikte för att följa sitt sanna jag. Och paret Edgar och Alice dansar sin dödsdans fram till sena midnattstimmen.  

Engelkes spöksupé är en kreativ men fragmentarisk föreställning, svår att greppa. På scen står två människor. En kvinna och en man. Två antiteser, enligt Strindbergs utsaga. Kvällens meny är traditionell husmanskost – kvinnligt och manligt – hatet och kärleken – livet och döden. Dessa jing och jang-symboler kontrasteras och ställs mot varandra.

Med vad säger pjäsen om att vara människa? Intet nytt under solen. Den fragmentariska framställningen känns allt för flummig, som en febrig dröm som håller dig gisslan under en timmes tid. Kvällens tio-rätters är inte för alla. Främst riktar sig teatersällskapet till den verkliga Strindbergs-entusiasten. Hen som kan rabbla Fadren-repliker i sömnen eller som klär sig i Fröken Julies kläder och sjunger kärlekssången. Det är inte en pjäs i min kolör. Min okunnighet inom Strindbergs-området ligger mig inte i fatet, men ändå – det borde gått att lyfta intressanta återkommande Strindberganska teman. Tur att gestaltningen är så pass kreativ och fri i sin form. Det lidande paret närmar sig varandra genom att drapera in ansiktet i lager på lager med bandage och i omfamnandet där mannen spelar piano och kvinnan drar i sitt dragspel över mannens rygg. Och frånvaron av närhet och sökandet efter mänsklig kontakt gestaltas via klädhängare. Utöver en fullsatt teaterlokal sträcker Fröken Julie ut hängaren ovan sin publik. Plötsligt förvandlas den och blir till en jätteantenn som fångar upp både ljud och oljud från omvärlden.

Engelkes Spöksupé är ett knepigt drama som fungerar mer som performance än klassisk dramatisering. Den dova stämningen lättas något upp av humor-inslagen. Men tyvärr träffar komiken ofta fel och det blir plump glaghumor. Men fascinerande är showen som är fullproppad med kreativa lösningar men som dränerats på innehåll. Engelkes  Spöksupé kunde varit så mycket mera.

Petter Stjernstedt

3 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *