Trollhättan Jazz & Blues – Västsveriges främsta inomhusfestival

Skribent:

Trollhättan Jazz- & Bluesfestival

Folkets Hus

27-28/10 2017

Foton Bitte Sjöholm (Trollhättan Jazzförening)

På grund av nattjobb kommer först nu fyllig rapport från helgens musikfest i Västra Götaland.  Uppemot  900 personer blev totalsiffran för de två dagarna . Ljudet var överlag excellent, stämningen god och spännvidden häpnadsväckande. Blev lyckligtvis inga avbokningar eller förseningar och endast en gång överlappning. Arrangören använde sig av tre  scener i  fint utrustade Kulturhuset (invigdes 1990)  Var verkligen möda värt  att  pendla från Mölndal, även om det tog på krafterna.

Avverkar först vad jag av olika anledningar inte hade fullt fokus på. Hade sett fram emot  kammarjazz med titeln Chopin Impressions under ledning av visionären Leszek Kulakowski. Tyvärr  missade jag  ett tåg och hann  bara höra sista stycket, vars solist var ovan nämnde  pianogigant, tonsättare och arrangör. I gruppen som varit ute på turné – finansierad av Polens  Ministry of Culture and National Heritage – återfinns bland andra blåsaren Mikael Godée och Ebba Westerberg på slagverk. (fick vid skivförsäljning efteråt ett upplysande snack med eminente sopransaxofonisten Godée) Allt tyder på att en förbluffande idé bearbetats med sensationellt gott resultat. Lyssnade en stund på Duo Naranjo – Weurlander, två kvinnor från Chile respektive Finland, vars gemenskap formats utifrån kärleken till tango nuevo. De trakterar piano och accordion. Trots att duon har  hela världen som arbetsfält, nådde de inte fram till mig på samma omvälvande sätt,  som närbesläktade New Tide Orquesta och LISAS.  Gjorde då istället uppehåll för nödvändigt matintag.  Under lördagen  samma dilemma. Vad skulle bortprioriteras till förmån för middag i huset? Bestämde att  släppa bevakningen på Lisa Lystam Family Band  som jag tidigare hört live. På avstånd uppfattade jag deras riviga energiska blues som kompetent utförd, fast emellanåt jämntjock. Man tog fasta på stadigt beat och öste på friskt. Mest fördelaktiga lät de i cover på J.J Cale.

En konsert definitivt värd att  framhålla extra var den med oefterhärmlige Caroline af Ugglas. Live köper jag rakt av hennes tokroliga mellansnack, kliven på borden, till bristningsgränsen tänjda stämband samt ironiska attityden gentemot sitt band. I hennes fall gäller kaxig blues på svenska, även om alster från Janis Joplin och tidiga Fleetwood Mac var lätta att identifiera. Full av beundran noterar jag hur sammansvetsade gänget är och hur varje individs bidrag läckert utkristalliseras. En absolut höjdpunkt var Jag gör det för min egen skull. Caroline besitter förmågan att attrahera musiker som det stänker spelglädje om.  Kompet med Sven Lindvall och Andreas Dahlbäck är outstanding! Anförare med snärtiga berörande melodier är i första hand de vassa gitarristerna Jens Fritjof och Mattias Torell, jämte den formidable munspelaren Micke Fall. Är ni  vänner av intensiva afrikansk-amerikanska tongångar, är detta något som inte får missas.

Den mest långväga gästen var unge multiinstrumentalisten  Blind Boy Paxton , en man som uppträtt på Carnegie Hall i gala ägnad Lead Belly. Paxton har fått ett anmärkningsvärt genombrott med sin jordnära, rytmiskt markerade blues, garnerad med hillbilly-sound ( stil vanligen förknippad med vita artister). Vi fängslades av hans berättande och musicerande, ity att han framstod som en relik från 20-talet. Stark övertygande sång vars egna ackompanjemang kom från  diverse stränginstrument, munspel, fiol och piano. Minns hans humor och värme och hur naturligt och avspänt han behärskade sina olika uttryck. En angenäm solokonsert där tiden gick för fort. Hade gärna hört honom på Hebeteatern bredvid. Vår okrönte blueskung Roffe Wikström gjorde med Bernt Andersson som viktig sideman, vad som måste betecknas som en sensationellt bra spelning. Jag har nog hört honom live uppemot 15 gånger, vilket borde göra min bedömning trovärdig. Han satt ner, skiftade mellan två gitarrer skarpladdade med igenkännbara ackord. Uppbackad av otroligt stadigt komp från firma Dunker/ Cassemar, hittade Roffe omgående in i bluesens underbara värld med Leva som en luffare och Inte en spänn på fickan. Gillade akustiken med mycket reverb i stora bankettsalen (Apollon). Var som sagt ett sant nöje att lyssna på Bernt Andersson, oavsett om han gick loss på pianot eller förde munspelet till läpparna. En partner på scen av en kaliber som gjorde veteranen från Södermalm mycket inspirerad. På sina gitarrer kramade han ur långa patenterade toner, högoktaniga riff och broderade ut rusiga melodier. Förfördes av  shuffle, smälte av solon i skiftande volym och drabbades av rullande arret i gripande Som vattnet rinner i floden.

Några som gjorde hyggligt ifrån sig var Nils Landgren Funk Unit. Har dock hört dem ännu mer på hugget vid ett antal tillfällen. Visst håller de hög klass och ljudet var behagligt mixat. Och i min anteckningsbok står att understödet i form av Robert Ikiz (tilldelades nyligen utmärkelsen Årets jazzmusiker) och Magnum Coltrane Price, tillverkade fundament för ett härligt tunggung. Andy Pfeiler riffade ivrigt medan kapellmästaren bildade team med saxofonisten Jonas Wall på högerflanken. Höjdpunkten blev en sugande, sprittande komposition från Louisiana. Men det tog ansenlig tid och krävdes uppmaning av Nisse, innan det tände på alla cylindrar. När publiken rest sig i extranumret Ain´t Nobody, fick man äntligen till den feta eftersträvade funkfesten. Avslutande akt på festivalen var en hyllning till Sven Zetterberg (1952-2016) featuring Marino Valle och  ”Mister Bo” Karlsson. Öronen var för ansträngda för att tillgodogöra sig innehållet i det bluespaket som döpts till Blues From Within.  Klarade inte av den alltför uppskruvade volymen, tyckte dessutom att de rutinerade herrarna som lirat trummor och bas med Zetterberg lät tråkiga. Därför placerade jag mig alldeles utanför lokalen och samtalade istället med festivalchefen. Uppfattade i alla fall några snygga inpass från Matti Ollikainen på piano och från gitarristen Henrik ”Pilen” Pilquist. Registrerade på distans att sången från Valle påminde om den så tragiskt bortgångne blues- och soulartisten.

En trio som förtjänar några uppskattande rader är Morango, en Göteborgsbaserad grupp av hög standard fokuserad på brasiliansk musik.  Karolina Vucidolac på sång lanseras som sambastjärna med rötter i Makedonien.  Hennes vokala förmåga är förstås oklanderlig oavsett om tempot är ystert eller tassande. Vad som trumhinnorna njuter jag allra mest av är ändå musikernas synkade samspel. Utan uppseendeväckande åthävor hanterar Tobias Grim sin gitarr med finess och känslighet. Finn Björnulfsson är en attraktion i sig! Han bjuder på trumsolo utan trummor, spelar kora och kreerar magi på percussion. Om Tobias kan etiketteras som konventionell och  sammanhållande kitt, är Finn den extroverte rytmsnubbe vars trollkonster gör publiken salig.

Blev som förväntat förtjust i Melodic Melange, ett projekt signerat lärarkollegorna Anders Hagberg och Ahmad al Khatib. Hagberg spelar främst flöjter medan palestinske kollegan trakterar oud (arabisk luta). Med sig på scen hade de slagverkaren Lisbeth Diers och superbasisten Olli Rantala. Den bländande kvartetten befinner sig i den vida world music -genren, där kaskader av toner bäddas in i vilsamt tonspråk. På samma gång elegiskt och hoppfullt! Som tur är blir det aldrig otillgängligt, tvärtom sveps vi med av hänryckande stämningsfulla bilder.

I ett ymnigt utbud gavs lokal förankring  genom Henrik Mossberg oktett & Trollhättan Kammarkör i ett program med tonsättningar av Lars Gullin. Utgångspunkten var ett teveproduktion från tidigt 70-tal med Göteborgs Kammarkör under ledning av Gunnar Eriksson. Mäktigt att höra musik av ett  lyriskt präglat geni (som jag faktiskt såg som gymnasist under Gullins sista levnadsår). Blev en fin stund när flerstämmiga röster blandas med softa jazzarrangemang.  Vill särskilt berömma Magnus Pohl på altsax.   Fanns mycket talang hos de medverkande och några topprestationer.  För att inte recensionssvepet ska bli orimligt långt, hänvisas jazzintresserade till min rapport på Orkesterjournalens hemsida. Där framgår att Oddjob firade triumfer, att Palle Mikkelborg rörde mig till tårar och att Sinne Eeg med lysande pianotrio åstadkom perfekt vokaljazz.

 

 

 

 

 

 

 

 

1 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *