Filmrecension: The Party – roligt, absurt, träffsäkert

The Party
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 januari 2018
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival 2017
Regi Sally Potter

Ett roligt, absurt och mycket träffsäkert kammardrama med sju av de skickligaste skådespelare du kan hitta. Handlingen i denna mörka komedi utspelar sig i en lägenhet och till största delen i ett av rummen och toaletten. Det är som en teaterföreställning, fast vi är inbjudna till raden framför första raden och kan se de agerande i närbild.

Janet (spelas av Kristin Scott Thomas) har en tillställning för de hon tror är hennes närmaste vänner för att fira att hon blivit utsedd till skuggminister för landets oppostionsparti. Det blir en träff ingen av de närvarande kommer att glömma: en mängd sanningar kommer upp till ytan. Bakom de

Om du inte klarar av att se drift med feminister eller post-feminister och inte klarar av att en film driver med socialt engagerade ”rättskaffens” politiker är det inte någon film för dig. För här finns inget heligt utan många av de outtalade budord som styr dagens kultur- och politiker-elit kommer i dagen. Regissören Sally Potter avslöjar baksidan av den fina folket.

Den schweiziske skådespelaren Bruno Ganz gör en träffsäker roll som Gottfried, en tysk healer och anhängare av new age-filosofin som är tillsammans med April (spelas av Patricia Clarkson), en bitter före detta feminist och före detta aktivist som tror att hon genomskådat allt.

Gottfried är en levande manifestation av den nyandliga alternativa hälsoreligionen som finns lite överallt med mindfulness, lyssnande och accepterande. Han sitter på golvet när han talar och han kan alla de floskler, sanningar och halvsanningar som det flödar över av idag i ny-andlighetens sfär. Han är helt underbar, ibland har han rätt och ibland är han en enda stor kliché.

Cillian Murphy spelar Tom, en stenrik finansman som kommer med en undangömd pistol och är på bristningsgränsen redan då han kommer. Han är helt rätt i den rollen. Jag tror inte jag sett Cillian Murphy göra någon dålig roll någonsin.

De sju skådespelarna är en av de pelare som bär upp detta mästerverk till teaterfilm eller filmteater. Förutom de jag redan nämnt ser vi Cherry Jones, Emily Mortimer och Timothy Spall.

Fotot är väl komponerat, filmen går helt i svartvitt och det är många närgångna bilder där vi kan se vad karaktären tänker utan att han eller hon säger något.

The Party var med i tävlingssektion på Berlin nternational Film Festival och är Sally Potters åttonde långfilm.

Sally Potters tidigare filmer:
1983 – The Gold Diggers
1992 – Orlando
1997 – The Tango Lesson
2000 – The Man Who Cried
2004 – Yes
2009 – Rage
2012 – Ginger & Rosa

31 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *