Teaterrecension: Because I’m worth it

Skribent:

Foto: Håkan Larsson

Because I’m worth it
Regi/Koreogafi Fredrik Benke Rydman
Manus Martin Luuk
Scenografi Lars Östbergh
Urpremiär på Stadsteatern Stockholm Klarascenen den 28 oktober 2017

Det är alltid med spänd nyfikenhet man letar efter en ny titels ursprung eller syfte i en nykläckt och modern föreställning. Kommer titeln att vara dold eller kommer vi i publiken att förstå och finna de underfundiga meningarna till uppsättningen? Kvällens föreställning gav ett klart syfte till sitt påstående ”för att jag förtjänar det”. Däremot kanske man inte helt och fullt lyckades sy ihop hela begreppet och lämnade några spretiga ändar i förvåning. Kanske var det det ojämna tempot som gjorde att jag inte riktigt fick ihop det?

Det är en mycket rolig och pratglad inledning på kvällens urpremiär. En intensiv ”snackis” om hur det normkritiska bör få en chans, till och med bland dansare som vill presentera sig politiskt korrekt. Jag tyckte det var kul att de för ett kort ögonblick gick utanför sina roller och faktiskt enbart var sig själva. Något dansare generellt verkar vara mer begåvade med än andra konstnärer. Däremot fanns det inget tydligt syfte till diskussionen i föreställningen. Däremot fungerade samtalet som en rask uppvärmning av publiken. Lättsamheten uppskattades.

Jag blev mycket imponerad av tanken att låta 3 skådespelare spela en roll tillsammans. Mannen hade tre perspektiv på sig själv och det hade kvinnan också. Treenigheten av kropp, tanke och känsla gav människans komplexitet en beundransvärd utformning och förståelse. När munnen sa ”det är okej, vi är överens” kunde vi tydligt se hur känslan höll på att gå sönder av sårbarhet. Ibland var de tre aktörerna väldigt samspelta med varandra, men ibland inte eftersom deras kroppsspråk var mycket olika. Tydligheterna mellan männen och kvinnorna, var alltid mer sensitiv och vacker i dansens inlevelse än i något annat.

Nästan omgående upplevde jag alltför tydligt, att aktörerna på scen hade starka men skilda begåvningar. Generellt kan konstateras att de allihop är begåvade dansare, men inte alla hade den skådespelartalang som manuset krävde. Tyvärr blir det obehagligt tydligt när någon hankar sig fram, eftersom någon annan uppenbart är så mycket bättre. Man upplevs då dessutom som mycket sämre än vad man eventuellt är. Därmed skar sig berättelsen vid några tillfällen. Kanske hade inte regin fått samma utrymme som koreografin ?

Koreografin var mycket fyndig och nytänkande. Det var både avancerade scener och lättsam dans i disco toner. Jag saknade att det skulle varit ännu mer dans och koreografi. Duktiga dansare behöver inte en massa ord för att leverera bra handling. Mest fantastisk var den lutande vägg som dansarna använde under flera nummer och som gav all den fallenhet av känslor som behövdes för att skapa åsikternas variationer. De intima sexscenerna hade också mycket tydliga rörelser och närhet, utan att för den skull bli allt för kladdiga eller svåra att identifiera sig med.

Föreställningen berör utmaningen att våga satsa på en s.k. öppen relation i en relation. Paret bestämmer sig för att ge varandra ”frikort” som innebär att de får lov att ha sexuella relationer utanför den fasta relationen, ” sex är bara ett biologiskt behov”. Uppgörelsen som görs vid ett bord med dans och kroppsrörelser är mycket bildlig och kreativ.

Vi i publiken skrattar och ler åt att parterna försöker gör det fyrkantigt för sig själva utan att ta hänsyn till ett faktum det vill säga hur kommer du att känna när din partner har sex med någon annan. Någonstans ringer mina varningsklockor och man vet att det där kommer man inte att kunna styra över enbart med faktum. Paret sätter punkt i avtalet med att konstatera att de förtjäna äventyr av dessa slag och dessa utsvävningar kommer enbart att gynna den fasta relationen i långa loppet. ”Vi måste unna oss det här” och ”vi slipper den där vardags skiten”.

Man kan inte få allt här i livet. Det ena blir på bekostnad av det andra. Naturligtvis vill vi alla maximera lyckan. Manuset säger att de kanske är så att relationer överlever och blir starkare efter hand när de vågar genomgå både elände och vardagstristess. Frikort gör dig inte friare.

Medverkande dansare / aktörer / sångare David Dalmo, Emelie Jonsson, Lisette Pagler, Piotr Giro, Rennie Mirro, Sandra Medina

29 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *