Bokrecension: Sceningång (Tre år på Göteborgs Stadsteater) – Fascinerande och inbjudande om konstnärlig arbetsplats

Skribent:

Sceningång   (Antologi tio delar)

Redaktör: Björn Sandmark

Bokförlaget Korpen

Release 30/9 2017

ISBN 978-91-88383-24-2

Foto Mats Johannesson

Jag var med i Stadsteaterns  foajébar när boken släpptes.  Björn Sandmark presenterade  tillsammans med två av sina medarbetare som medverkar, nämligen Ponus Stenshäll och Johan Gry. Hade ingen aning om antologins existens, fick veta genom tidningsannons. Förvånades över  att releasen inte rönte större uppmärksamhet , sade till Sandmark att den framstod som något internt.  I egenskap av recensent/ skribent, också före detta ombud och tidigare vanlig teaterbesökare; var jag förstås  oerhört nyfiken på innehållet.  Dragningskraften gjorde att jag nu slukat de flesta av texterna. Några har jag skummat och överkursen om tysk teater har fått anstå, inte minst för att författaren varnat för framtung inriktning.

Det ges en  mycket gedigen och inträngande  bild  av det konstnärliga arbetet på regionens ledande teaterhus, inklusive barn- och ungdomsscenen Backa Teater. Rekommenderar förvisso läsning i portioner, annars kan läsningen bli mastig.  Angående status  hajade jag till av en formulering som skissats på i teaterns styrelse. I vd:ns slutords framhålls att  man vill undersöka  förutsättningarna för att kunna  bli konstnärligt ledande nationellt.  För närvarande en orealistisk målsättning enligt mig, men kanske inte omöjlig.   Vad beträffar Göteborg/ Västra Götaland är regionen topprankad när det gäller symfonikerna (Sveriges nationalorkester),  filmfestivalen, Göteborgsoperan – åtskilliga uppsättningar håller världsklass – samt Bok- och biblioteksmässan.

Björn Sandmark rekryterades från stadens kulturförvaltning. Han är författare, översättare, gymnasielärare i språk, tidigare rektor och kulturjournalist.  Genom giftermål och studier, rektorstjänst vid Tyska skolan och  flera års jobb på plats; är den 57-årige mannen en  Tysklandskännare av rang.  Vissa saker  har vi gemensamt.   Han började läsa engelska på universitet samma år som undertecknad och då ingick en  föreläsningsserie om Hamlet . Vi båda har drabbats av Processen med Sven Wolter i huvudrollen.  Cirka fyrtio år senare  berörs vi  lika starkt av Svens sorti från tiljorna i Driving Miles, på samma scen i samma stad. Vidare  blev vi tagna av nye konstnärlige ledarens (Pontus Stenshäll)  första produktion Mephisto, vilket för Sandmark s del renderade i gråtattack.  Antydan till motsvarighet uppstod hos mig i slutscenen av Påklädaren, vars bärande roller innehades av återigen Sven Wolter, då tillsammans med Tomas von Brömsen. En oomtvistlig kvalitet med boken, är att antologins redaktör flera gånger lyfter fram dessa ”välsignade ögonblick”, korta stunder då skådespelare med Noréns vokabulär är fullständigt rena på scen. Ur ensemblen prisas bland andra Anna Bjelkerud, Emelie Strandberg, Carina Boberg, Ramtin Parvaneh och Eric Ericsson för några svindlande magic moments. Nästan varje exempel är hämtad från sådant jag sett, vilket givetvis ger  en extra lyster. På samma tema  levererar Mikael van Reis en skarpsinnig analys om Mikael Nyqvists finkalibrerade gärning, vars unika förmåga ju nådde publikens hjärtan.

Boken resonerar ingående om dramatik och scenkonst. Vi får veta att  scenrum med olika storlek och risktagande erfordras, i den ständiga jakten på ”så hög konstnärlig kvalitet och publikt tilltal som möjligt.”   Sammanställningen  rymmer flera hyperintressanta  berättelser  om arbetet bakom scen, av vilka jag främst fångas av utförlig intervju med en veteran i branschen vars yrke varit dekormålare, attributör och konstruktör. Hans positiva förhållningssätt: ”Hur gör vi?”, istället  för att avfärda förslag som icke genomförbara.  Nutid binds samman med historien på ett sensationellt sätt genom tidigare teaterchefen Mats Johansson.  Han ger en unik inblick i storhetstiden på 50-talet när hans föregångare Karin Kavli styrde i huset.

Kärnan utgörs av texter kring fem uppsättningar, varav jag recenserat fyra.  Kapitlen om Misfits (Backa Teater), Mephisto, Alexandras Odyssé, Fosterlandet samt kontroversiella Jihadisten ger fylliga upplysande infallsvinklar.  Självklart är det en bonus att ha sett nämnda föreställningar, men bidragen står på egna ben.   Läsaren får välbehövliga perspektiv från regissörer, manusförfattare, dramaturg, recensenter, minst ett manusutdrag och kommentarer från den ytterst ansvarige.  Mattias Andersson som nyligen tilldelades teatervärldens främsta pris för barn- och ungdomskultur, skriver om sin estetik, medan Pontus Stenshäll koncentrerar sig på beteenden och stilgrepp, makt och yta rörande Mephisto. Fastnar för hans tes om att teatern har ansvar för att spegla eller protestera mot samtiden.

Många fler uppsättningar  jag upplevt refereras till ur olika aspekter, till och med flera pjäser  jag lovordat i höst i Kulturbloggen plus Idioten på Dramaten. Sandmark betonar att han försöker se varje uppsättning vid tre olika tillfällen. De recensioner och essäer från kritiker som inkluderats ( i flera fall kollegor jag pratat  med, även om regeln är att undvika diskutera dagens ämne), är naturligt nog uppskattande och insiktsfulla utan att vara överdrivet devota. Sandmark ger sin uppfattning om kritikerns uppgift och har synpunkter på vår roll, delvis utifrån ett bistert debattinlägg signerat auktoriteten Leif Zern.   Det händer att jag citeras eller att teatern länkar, vilket onekligen känns hedrande. Fint  att jag fick kött på benen om ett nytt ansikte jag lyfte fram i våras, ett gripande flyktingöde vars studier vid Angereds Teaterskola blev avgörande.

Bland ett antal inifrånskildringar  utkristalliseras en med speciell nerv och driv. Det  är Johan Grys självbiografi om  hat som mobiliseras i skuggan av terrordåd.  Ramberättelsen handlar om den turbulenta och mödosamma processen från ax till limpa för  Jihadisten.  En recension bör inte ha längre format än så här för att vara hanterbar, får däremot gärna kryddas med större andel kontext och omdömen. Nöjer mig därför med  en slutkläm. Är ni mer än sporadiska teaterbesökare  och  i synnerhet frekventerar Göteborgs Stadsteater, uppmanas till läsning. Sceningång är i högsta grad varierad och berikande på ett tillgängligt språk. Som kuriosa kan fogas till, att  teatern två gånger efter millennieskiftet  besökt  min Seko-klubb. Antologin är tillägnad teaterns alla medarbetare på Götaplatsen och  Lindholmen (Hisingen).

Foto Ola Kjelbye  (vd Björn Sandmark)

 

 

 

 

 

20 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *