Tankar om musikalen ”Bläck eller Blod” på Riksteatern

Skribent:

Foto: Markus Gårder

Bläck eller Blod
En musikal av Erik Norberg och Alexander Öberg
Libretto/sångtexter Erik Norberg
Musik Erik Norberg och Alexander Öberg
Regi Alexander Öberg
Scenografi/Kostymdesign Elin Hallberg
Ljusdesign Ronny Andersson/Niclas Molin
Mask-/perukdesign Rebecca Afzelius
Premiär på Riksteatern i Hallunda den 15 oktober 2017

En doft av nervositet slår ganska tidigt emot oss denna kväll. Det känns i luften och väggarna och i några sekunder när draperiet med ett skånskt landskap, dras åt sidan. Men det är ju som att stå på en startlinje för att springa 60 m i åk.2, man vet att det är starten som skapar förutsättningen för hur man har möjlighet att komma i mål på bästa tid. Nervositeten lägger sig ganska snabbt och det går undan. Ensemblen är fokuserad och nervositeten blir drivkraft.

I en historisk vagga blir vi gungade in i den svenska historia med hjälp av två lättsamma och stundvis kosmiska berättare. Budskapet är enkelt d.v.s. har vi egentligen haft någon revolution i Sverige som vi kan skryta med eller, ”…knyter vi svenskar mer näven i byxfickan och skriver en arg insändare…”. Sverige har i alla fall inte haft en revolution av franska mått och det är ju fransmännen som i detta sammanhang lägger måttstocken. Berättelsen flyttar sig fram och tillbaka mellan 1787 och 1911 med monarkins problematik och krigen i centrum. Historien upprepar sig, män ska offras på slagfälten och kvinnan har inget att säga till om. När ska mänskligheten lära sig, frågar man sig?

Historierna kastas lite om varandra och kanske hade föreställningens röda tråd mått bättre av att vara kronologisk, även om dess turer var ganska roliga med jämna mellanrum. Kan man inte kan så mycket om Sveriges eller Frankrikes historia kan jag förstå om man inte med lätthet kunde hänga med i svängarna (publiken beklagade sig och rådfrågade varandra). Dessutom var historierna blandade mellan fiktion och historik. Exempelvis så blev Gustav den III:s maskerade mördare inte benådad och han hette Anckarström och inget annat. Jag tyckte i alla fall om blandningen och det gav utrymme för ett åh-en-sidan-men-åh-andra-sidan tänk, som annars inte hade varit möjlig. Alla som någon gång läst en dansk bok om Gustav Vasa eller en svensk bok om Christian den II, kan ju konstatera att de från båda ländernas håll framhåller att den ene var tyrann medan den andre goda/milda. Historier är ju alltid mellan tumme och pekfinger, och med stort tolkningsutrymme. Dagens alternativa fakta ger oss liknande utmaningar. Man måste vara påläst och ta ansvar för sina egna tolkningar.

Känslan av att träffa bönder och statare i krig och fred var mycket påtaglig under kvällen. En stor eloge ska ges till musiker och delar av ensemblen som bytte roller, platser och syften, utan att man var helt medveten om var de skulle dyka upp nästa gång. Inlevelseförmågan var genomgående drivande av handlingen och kändes aldrig krystande. Att gestalta ett oönskat barns kroppsspråk (Mats) och utstrålning är ingen barnlek, när man är en vuxen man som ska behöva vara 12 år. Trots att hans längd var mer än de flestas lyckades Linus Lindman ge den pojken sin plats och sina uttryck. Jag såg den där arg och förvirrade pojken som ville veta vem hans egentliga pappa var. När han svär och spottar över fadern som förskjutit honom och misshandlat hans mamma, tänker jag att jag inte kunde sagt det bättre själv.

Det är få saker som är så otacksamt som att vara duktig på något, samtidigt som ens motspelare är lyssande och oklanderlig. Att behöva sjunga med Anders Ekborg kan inte vara en drömsituation ur det perspektivet. Han har en unik skolad sångröst som är svår att slå och han sjunger så att det känns som om att det är det mest självklara. Hans fallenhet för sång är en gåva utöver det vanliga. Jag får inte ’ståpäls’ av sång varje dag eller på samtliga teaterföreställningar jag recenserar. Ikväll fick jag det dock två gånger p.g.a. Ekborgs sånger, inlevelse och dess fantastiska musik och texter. Gladeligen var dessutom Mackleans duet med Madame de Staël (Lisa Werlinder) karismatisk och gav hennes röst rättvisa i sammanhanget. Det intressanta med tolkningen av friherren Rutger Macklean är att trots att han förstör så många människors liv, så finns det något väldigt mänskligt över honom. Men karaktärens goda gärningar i samhället och bortom den personliga tragedin kan inte överkompensera den förfärliga han gjort. Tyvärr är det något fasansfullt som kan händer i oss när vår kärlek inte är besvarad. Ekborgs förmåga att visa karaktärens sårbarhet är fantastiskt balanserad och trovärdig. Jag kan inte hjälpa att mitt hjärta blöder för Macklean trots allt.

Föreställningen har några kärleksscener som alla genomförs med olika typer av passion eller i kombination med skam. Det är alltid väldigt imponerande med nyansering och påvisar här att skådespelarna fått utvecklande regi. För en gångs skulle ger man dessutom en mångbottnad bild av vad en våldtäkt kan vara. En mans kärlek ska inte tillåta känslomässig utpressning och rättfärdigare inte hans våld trots hans starka känslor. När man ser rollkaraktärerna Kajsa (Lina Englund) och Samuel (Tobias Sondén) tillsammans i början har man svårt att se var deras kärlek finns. Den finns dock tydligare hos Sondén från början. Med tiden kan man konstatera att den växer självklart med uttrycken hos båda skådespelarna. När de kysser varandra första gången känner man åtrån. Deras kärlek utvecklas och man lider med dem när de skiljs åt. Deras samklang gör dem till ett.

Kvällens föreställning var 3 timmar lång med paus. Med tanke på det dåliga luftflödet och den fullbokade lokalen, är det svårt att avgöra om föreställningen handlingsmässigt hade behövt vara kortare. Värmen upplevdes ansträngande för publiken. I andra akten fanns det dock tillfällen då vissa nummer kändes som utfyllnad för att skådespelare skulle kunna hinna med att byta kläder eller vila en kort stund. Jag tror att föreställningen hade kunnat tjäna på att dra ner på tiden med ca 20 minuter. Få orkade hålla sig alerta och kunde ta till sig budskapen till fullo.

Det är alltid snyggt om en föreställning har en knorr på sluten som sammanfattar budskapen. Knorren ska innefatta början, mitt, slut och framtid. Matematiken ska gå ihop sig lika självklart som att 1+1=2 . Kvällens manus hade det där skruvade slutet som fick var och en att tänka till kring sin egen revolution och tidsepok. Här bor vi lugnt och fridfullt i våra hus och lägenheter. Vi gör sannerligen väldigt lite motstånd över huvudtaget, trots att det finns en hel del motstånd som behövs göras i vårt land/världen. Lite revolution skulle kanske inte skada? Eller åtminstone borde vi välja fler fighter att stå upp för?

Medverkande:
Anders Ekborg (Macklean), Lina Englund (Kajsa mfl), Pelle Bolander (Smith mfl), Per Fritz (Prästen mfl), Sanna Krepper (Jonna, Berättare mfl), Linus Lindman (Mats, Ribbing mfl), Mattias Redbo (Jakob, Gustav III mfl), Tobias Sondén (Samuel mfl), Lisa Werlinder (Madame de Staël, Berättare mfl)

Orkestern:
Peter Tikkanen, Rolf Landberg, Linus Lindman, Mattias Redbo, Tobias Sondén, Lina Englund, Pelle Bolander, Per Fritz, Sanna Krepper, Lisa Werlinder, Anders Ekborg

16 oktober, 2017

Det här inlägget har 3 kommentarer.

  1. Carl-Johan Kindgren skriver:

    Hej
    Är du säker på att Peter Tikkanen var kapellmästere i Bläck eller Blod?

  2. Rosemari Södergren skriver:

    Jag har skickat din fråga vidare till vår skribent.

  3. Lars Magnusson skriver:

    Peter Tikkanen var kapellmästare under rep och fram till premiär, därefter tar slagverkaren Rolf Landberg över rollen och Karin Westerberg Kindgren tar över Peter Tikkanens klaviatur under turnén.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *