Stockholm Jazzfestival dag 3

Skribent:

8/10 2017

Mats Eriksson med gäster – Jazzbrunch Mosebacke Etablissement

3

Minst lika regnigt i huvudstaden som dagen innan, fick bli tunnelbana till Slussen och promenad via de branta trapporna till Söders höjder. Jag och mitt fotograferande sällskap  blev placerade vid bord, där jag hade musikerna bakom mig och den vidunderliga utsikten snett framför mig.  Maten vi försåg oss med i omgångar smakade utsökt, vilket kockarna ska applåderas för. Lika delikat var livemusiken, som diskret pågick under vår sittning i mer än halvannan timme. Att jag ändå är relativt njugg, beror på att underhållningen bakom min rygg inte fäste tillräckligt.   Kan svaret vara manliga egenskapen att inte lyckas fokusera på flera saker samtidigt? Introducerade mig för Eriksson i pausen, en herre jag hört i egen trio på Nef, hos Simbi, Johan Björklunds Dynamic Flavours och Daniel Lemma. Visade sig att Eriksson numera bor i Stockholm, ofta lirar på Mosebacke inför ätande publik  samt att gästerna var liktydigt med  elitkompet Per-Ola Landin på bas och än mer rutinerade Jon Fält bakom trumsetet.

Visserligen skapligt med applåder och alldeles lagom volym, men en brist att inga presentationer gjordes, vilket signalerade att vi lyssnade på bakgrundsmusik.  Inledningen var spröd,  plockades angenämt med ackord medan kompet begåvat assisterade. Subtila rytmiska skiftningar förekom, vilket bidrog till vällustigt rullande sväng. En blues i John Lee Hooker -stil gav mer distinkt närvaro. Spelningen grävde försynt i flera genrer, melodi eller rytm framhävdes successivt under olika faser. Anser att den underhållande gitarristen har vissa gemensamma drag med en föregångare som Duke Robillard. För att återgå till repertoaren hördes såväl standards som visor, enligt förhandsreklamen fanns Sonny Boy Williamson och Chet Baker inlagda. Fält fyllde i med maracas och kantslag i ett trevligt stick. Sammanfattningsvis avspänt  med några temperaturhöjare. Fast jag erkänner att smaksinnet hade hos mig en dominant påverkan.

Foto Kenth Wångklev

Tess An´na Jess  – S:ta Clara Bierhaus

4

Utgör åhörare tillsammans med en alltför fåtalig skara på spelning med  unga kvinnor vars gemenskap uppstod på KMH. De har  sina rötter i USA, Norge respektive Island och har var för sig flera gig under festivalen.  Namn och sättning: Jessica Curran vid sångmikrofonen, Anna-Gréta Sigurdardóttir på piano samt Terese Lien Evenstad  som trakterar elförstärkt violin. Isländskan och norskan har jag stiftat bekantskap med som publik  tidigare i år, vilket de fick reda på. Vi erbjuds ett fyndigt varierat program, musikaliska förmågan går inte att ta miste på. Trion startar klämmigt med Gershwin om jag minns rätt. Noterar ett virtuost solo från Evenstad, vars instrument i mellanrummen omvandlas till komp genom pizzicatospel. Man har satt ihop en låtlista av standards, seriös pop och eget material. Fungerar utmärkt för dem att  lämna jazzidiomet. De bottnar i andra genomgående melankoliska strömningar. Dock är jag tveksam till om Curran sticker ut tillräckligt, vilket medför osäkerhet om korrekt betygssiffra.

Något som förenade trion på Musikhögskolan var intresset för Joni Mitchell, vilket vi fick ett par exempel på.  Habila tolkningar gjordes utan att vokalt nå upp till  Irma Schultz eller Vanessa Liftigs nivå. Anser att Curran utvann mer ur  originallåtar som The Tunnel, Richard Rodgers och covern på Cyrille Aimée i udda taktart.  Charmigt blev det när hon framförde Monicas vals på svenska, en bedrift i sig.  Sitta intill pianisten – som etablerat sig i Håkan Broströms magnifika New Places Orchestra – och studera fingersättning och välfunna löpningar var ett sant nöje. An´na tillhör i likhet med Tess  spjutspetsarna, i den våg av välutbildade eftertraktade tjejer vars avtryck på årets jazzfestivaler inger förhoppningar om framtiden.

The Be Bop Business – S:ta Clara Bierhaus

Hade tid för ett set innan X2000 skulle ta mig tillbaka till västkusten. Blev mycket positivt överraskad av ett team under briljante Ulf Adåkers ledning, vars mission är att förvalta arvet från det gyllene 50-talet. Kunnandet och spelglädjen lyste igenom!  Vilka distingerade herrar ingår då i denna kvintett? Jo, förutom stjärnan Adåker på trumpet och flygelhorn, ungtuppen Mårten Korkman på bas, gedigne tenorsaxofonisten Thomas Johansson, fine pianisten Christer Frössén samt Lars Åkesson på Gretsch-trummor. Den sist nämnde oldtimern (okänd för mig) var imponerande pådrivare med utvecklad rytmkänsla. I ett  set med pulserande tidlös musik som varade 53 minuter, fick vi vårt lystmäte av vital bebop. Den anmärkningsvärt lilla publiken, gavs ynnesten att berikas av samhållande och sprudlande budskapsliknande jazz. Tonsättare som togs i bruk var bland andra Jerome Kern, Ellington/ Strayhorn, Miles, Ornette Coleman och Gerry Mulligan. Gillade hur blåsarna hakade i varandra och engagemanget hos samtliga. I presentationerna hörde vi om halsbrytande modulationer, mycket trioler och tvåstämmiga arrangemang. Ryste allra mest av välbehag i News from Newport och Compulsion. 

Per-Erik Berglund, Jazz från 70-talets slut – fotoutställning på Galleri Darling

Letar mig fram till ett galleri några kvarter från Medborgarplatsen, där det på väggarna hänger ett drygt tjugotal fantastiska livefoton i svartvitt tagna i Stockholm. Motiv är inhemska storheter som Arne Domnérus, Sture Nordin och Nils Sandström, jämte internationella berömdheter såsom Sonny Rollins, Chet Baker och Dollar Brand. Får en pratstund med fotografen vars bilder fångat den tidens (snart fyrtio år sedan) stora namn i ”magic moments” utan att de poserar. För att inte missa tillfället berättade Berglund, att han lärde sig följa artistens rörelsemönster. Enda kvinna som inkluderats är Radka Toneff medan Ron Carter avviker genom att inte porträtteras in action. Var definitivt en utflykt jag hade behållning av. Hoppas fotografen lyckas sälja flertalet foton, även om de kostar en ansenlig slant.

 

 

 

 

 

15 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *