Teaterrecension: Krapps sista band

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

14 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *