Filmrecension: Snömannen

Snömannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi Tomas Alfredson
Manus av Hossein Amini och Matthew Michael Carnahan, som bygger på em deckare av Jo Nesbø

Snömannen bygger på boken med samma namn av den norska deckarförfattaren Jo Nesbø och har hans nerdekade polisman Harry Hole i huvudrollen. Boken är spännande och är en skrämmande historia om vad som händer i ett samhälle där barnen blir svikna. Som i alla deckare med Harry Hole är mördarna ruggigt grymma och sadistiska och med total brist på empati även om de på ytan kan se välartade ut och ha fina arbeten.

Filmen blir … Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden. Flera komponenter är välgjorda men ändå är det något som fattas och mycket är förutsägbart. Det är som tiden runnit iväg och deprimerade polismän som Harry Hole är passé. Vi har sett dessa berättelser förr och bara för att mördaren är en sadist blir handlingen inte mer berörande, snarare tvärton.

Den är snyggt fotad. Utan tvekan. Och musiken är skickligt införd. En del av musiken har komponerats av Jonny Greenwood, Marco Beltrami. Men trots en spännande deckare som grund och en lång, lång rad av skickliga skådespelare med Michael Fassbender som Harry Hole så blir jag aldrig särskilt engagerad av filmen. Delvis håller den, men delvis blir den tröttsam.

Det är på ett sätt ganska spännande med denna europeiska kulturblandning: Filmen bygger på en norsk deckare och handlingen utspelar sig i Norge, till stor del i Oslo medan skådespelarna talar engelska och kommer bland annat från Storbritannien, Norge, Frankrike (Charlotte Gainsbourg), Sverige (Rebecca Ferguson, David Dencik och Jonas Karlsson) och USA (Val Kilmer). Samtidigt känns det lite konstigt att se exempelvis Adrian Dunbar (känd som den korruptionsjagande polischefen Ted Hastings i Line of duty) spela en norsk affärsman. Det blir knas när norska politiker, norska poliser och norska norska affärsmän och läkare pratar engelska.

Snömannen är den första av Jo Nesbøs romaner om polisen Harry Hole som blir film och med tanke på slutet är det uppenbart att det kommer fler filmer om Harry Hole. Men jag undrar om inte tiden sprungit förbi denna typ av berättelser där våldet är så extremt sadistiskt och brottslingarna så överdrivet genomonda – det är svårt att se att det har något att säga oss. Det är inte trovärdigt och då förlorar jag engagemanget. Kanske sadismen i dessa deckare skulle må bra av att något nedtonas för att filmerna ska bli mer intressanta. För grundberättelsen har ändå flera intressanta teman.

Handlingen mycket förkortad:
Någon har skickat ett anonymt meddelande till polisen i Oslo, som får kriminalaren Harry Hole att se likheter mellan försvinnandet av en kvinna och äldre ouppklarade fall. Kan en seriemördare ha återvänt efter flera års tystnad? Tillsammans med sin assistent Katrine Bratt letar Harry Hole desperat efter sammanhang och ledtrådar som kan ta dem tillräckligt nära mördaren för att hindra honom begå flera bestialiska mord.

Så, javisst, Tomas Alfredson kan hantverket att regissera film. Den är inte oäven och är delvis engagerande. Men den kommer inte att räknas till hans största filmverk.

12 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *