Traces av David´s Angels – Mångförgrenat och eggande

Skribent:

4

Grupp: David´s Angels

Albumtitel: Traces

Producent: David´s Angels

Inspelning och mix: David Carlsson

Kopasteic Productions

50:13

Release 6/10 2017

Foto Mohave Media

Under konserter föredrar jag en omväxlande repertoar, medan jag vid lyssnande på album är mest förtjust i de med sammanhållande karaktär. Har nu lyssnat på Traces i ett antal veckor  och haft avsevärda problem med att komma till en definitiv ståndpunkt. I sin brokighet ger den ett splittrat intryck, skiftar mellan medryckande låtar  och knepiga utsvävande ljudäventyr. Avsiktligt spretar det så pass att de måste beskrivas som hala, inte minst för att de med egna ord ”ignorer genregränser”. I pressutskicket inför tredje skivan förklaras att de influeras av jazz, rock och avantgarde, vilket sägs  resultera i ”melodiös jazz med grooves och vågade improvisationer.”

Gruppen  elbasisten David Carlsson format kring expansiva utforskande kvinnor har turnerat flitigt i år. Jag hörde dem live på Ystad jazzfestival, vilket gav mersmak.  Då var de liksom på nya skivan förstärkta av trefaldigt Grammy-belönade Ingrid Jensen ( Terri-Lyne Carrington´s Mosaic Project) från Canada. Hennes väsande genomträngande, elektroniskt frambringande  trumpetsound, fogas fräckt ihop med framför allt Sofie Norlings röst och Maggi Olins skitiga 70-talsaktiga  rhodes. Maggi Olin har  tidigare flera gånger samarbetat med Jensen, som hon träffade under musikstudier i USA.

Luftigt svävande We Become (musik & text Sofi Norling) rymmer fantastisk sång,  dito piano i förgrunden och en refräng som griper tag. Öppningsspåret I´m Not Sorry At All  kan jämte finalnumret Mountains betecknas som sofistikerad  pop tillägnad oss musikaliska gourmeter. Å andra sidan innehåller fullängdaren  några spretiga, ganska konturlösa experiment  och somligt där man låter för mycket som epigoner till främst  Chick Corea och hans Return To Forever. Tycker mig höra hur de påverkats av och påminner om, sfärisk musik modell Brian Eno/ Jon Hassell, mollpräglade mytomspunna Radka Toneff och fusion med keyboards/ blås i centrum som en gång i tiden hos Miles. Gruppen gillar att använda elektronik.

Jensen briljerar som mest i sluttakterna på Break It (Black And Blue) och i introt till efterföljande låt. David Carlssons bas tillsammans med danska Michala Östergaard-Nielsen utgör inte bara spännande komp, frapperande ofta är hans basgitarr(?) med och skapar det melodiska svänget. Maggi Olin är med i flera sammanhang i jazz-Sverige. Här utgör hon en omistlig beståndsdel, tillåter sig friheten att bryta ny mark med innovativa löpningar. Tekniskt sett sjunger Sofie Norling strålande, med klar och välljudande stämma. Varför är hon inte mer känd i bredare kretsar?

Som sagt en skiva komplicerad att greppa.  Vissa gånger har den växt till att rubriceras som storartad, andra gånger känns den inte riktigt lika välkomnande. Vore orättvist att kalla deras tillvägagångssätt en belastning, men att de flera gånger ger lyssnaren tuggmotstånd är modigt. Hur många skivköpare är beredda att anta utmaningen?    David´s Angels är onekligen fascinerande att ta del av med sina extraordinära klanger och rytmer.  Har glömt nämna skönheten som ibland bryter igenom. Stegringen som framkallas på Dust av anslaget på piano och ordlös sång är magnifik.

  

 

9 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *