Winnerbäck – ett slags liv
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 oktober 2017
En dokumentär som är ett måste för alla Lars Winnerbäcks fans, utan tvekan. Men inte en dokumentär som de mästerliga dokumentärfilmer som genom att skildra en person berättar något om ett samhälle eller ett historiskt skede. ”Winnerbäck – ett slags liv” har intressanta frågeställningar men det syns ändå väldigt tydligt att teamet som står för regi och foto är för fyllt av respekt och beundran, lite för mycket för att filmen ska bli riktigt intressant.
Lars Winnerbäck är en av de svenska artister som inte är särskilt kända utomlands men hemma i Sverige fyller en arena och som kan åka på turné med utsålda konserter. Han är omåttligt populär.
Wikipedia berättar: Lars Mattias Winnerbäck, ursprungligen Nilsson, född 19 oktober 1975 i Stockholm, är en svensk musiker, som skriver och framför musik på svenska. Han har blivit flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik, bland annat har han vunnit sju Grammisar och fem Rockbjörnar.
Winnerbäck, som växte upp i Linköping, inledde sin karriär med att sjunga och spela i punkbandet Snoddas. Fram till 2007 agerade bandet Hovet kompband, men på albumet Daugava handplockade han musiker.
Att han redan nu, snart fyllda 42 år, får en hyllningsdokumentär känns lite tidigt. I filmen får vi veta att han redan som liten pojke älskade att måla och teckna. Han trodde som pojke att han skulle jobba med något som hade med teckning att göra, kanske bli teckningslärare (trots att han hatade att vara i skolan). Musiken tog dock över och hur det gått, det vet vi ju. I filmen får vi se att han tagit upp målandet på senare och det vi får se av hans alster visar att han har stor talang där. Kanske kommer han att ha också en karriär inom konst? Och då kommer det att visa sig att en hyllningsdokumentär om honom redan nu var alldeles för tidig i hans karriär.
Filmens intressanta aspekter som kan vara givande för också den som inte älskar hans musik är framför allt två saker: berättandet om hans känsla av skolmiljön och hans scenskräck och olust inför att vara känd.
Han var duktig i skolan men han höll inte pennan så som lärarna tyckte att alla skulle göra. Men han tecknade ju bra och kunde skriva: varför var det då så viktigt att göra som alla? Det är bra frågor han ställer om det tvång som skolan hade på den tiden, när han för drygt trettio år sedan växte upp i en svensk stad.
I ett pressmeddelande skriver filmdistributören:
Nu firar Winnerbäck 20 år som artist, trots att han knappt hunnit fylla 40. Denna dokumentär tar oss närmare honom än någonsin, samtidigt som den sammanfattar en musikaliskt osannolik karriär. Men mest av allt ger den en inblick i en extremt komplex människa som med alla sina svagheter och karaktärsdrag speglar en hel generations känslor. Vid sidan av Lars Winnerbäck återfinns i filmen Rolf Lassgård, Per Gessle och Melissa Horn.
Jag förmodar att det som menas med ”extremt komplex” är att han tycks ha svår scenskräck och inte trivs att vara känd, jag vet inte om jag skulle kalla det ”extremt komplex”. Det är väl många som är sådana.
Jag gillar Winnerbäcks musik så jag trivdes under filmvisningen, men samtidigt kändes det inte som att jag kom honom särskilt nära ändå och vad jag absolut saknade var mer fördjupning om samhället.
Regissör och producent är Øystein Karlsen, som står bakom ”Dag” och tv-serien ”Lilyhammer”.