Teaterrecension: Omfamningar på Teater Galeasen ställer frågan: ”Vad ska hela den här skiten vara bra för?”

Skribent:

Omfamningar
As Ivan Vyrypaev
Teater Galeasen, premiär måndagen den 2 oktober 2017
Översättning Staffan Skott/Ghost
Bearbetning Mia Winge/Olof Hanson
Regi Olof Hanson
Rum Fridjon Rafnsson
Musik/Ljudbild Stefan Johansson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Dramaturg Mia Winge
Regiassistent Anna-Lo Fjellström
Askulant Agnes Norlin
Praktikant Lisa Lassen
Scentekniker Fabian Grytt
Affischfoto Cato Lein
Affisch/Grafisk form Jan Larsson
Föreställningsbilder Markus Gårdner
Marknadsföring Maria Edwall
Producent Joakim Bayoumi Karlsson
Teaterchef Sophia Artin
Förlag Colombine
Medverkande Simon Reithner (Charlie), Maja Rung (Monika), Alexandra Drotz Ruhn (Emmy)

När det gäller det existensiella i att vara människa kan saker och ting ganska lätt spåra ut. Framförallt blir det komplicerat om man genuint ställer sig frågor om varför man finns och vad meningen med livet är. Dessutom behöver man en bra metod för att nå fram till något svar. Man vill ju inte gärna tappa suget redan innan man kunnat besluta sig för något. Kvällens Omfamningar gav en hel del svar på tal i dessa stora frågor.

Föreställningen är uppbyggd i en monologisk berättarform, där varje skådespelare berättar sin egen historia ur ett tredje-person-perspektiv (han, hon, den och det). Det blir därmed något härligt lättsamt över livsödena eftersom det känns som om någon kontinuerligt anstränger sig för att berätta en saga med 4 personers perspektiv i åtanken. Det hägrar också en komisk ton över det hela, när man själv säger ”Charlie känner att…” och därefter visar med hela kroppen hur man menar. Berättelserna är i bland fristående och ibland sammanflätas deras öden. Uppsättningen är tragikomisk och ironisk nästa helt genomgående, vilket är en smart metod för att kunna engagera en livsfilosofi. Det är också en förutsättningen för att man ska orka med att bli berörd av den ”plastiga jävla skitvärlden” som samtliga skådespelare förmedlar genom sina karaktärer. Det är en stor prestation av skådespelarna att de inte förlorar tempo under de 105 minuterna utan paus. Personligen hade jag föredragit en kortare paus, men ingen skugga på aktörerna för den skull.

Manuset är sannerligen cyniskt, men jag kan inte påstå att Ivan Vyrypaev på något vis har fel i att våga fråga om det verkligen finns en mening med livet och om vi inte alla lite till mans undrar över varför vi verkligen lever. Alla ideal sätts på sin spets och människans verkliga inre liv ifrågasätts grundligen. ” Varför gör jag alla dessa misstag hela tiden och lär mig ingenting”. Dessutom ligger det ju i tiden att folk sannerligen har massvis med polare att ta en öl med, men ingen riktig vän att verkligen prata med. Vi investerar i det ytliga när det är det viktiga som behövs när livet faller i små bitar. För vad gör man när man ”…bara är en vanlig snubbe utan perspektiv”.

Samtliga karaktärer upplever att de gör bort sig i sina liv och inte riktigt vet hur de ska komma vidare. Det gemensamma svaret för dem är att kosmos röst söker upp dem med svar på skilda vis. Däremot säger livskraften till dem alla att ska man vidare så måste de komma ut på andra sidan av problemen och det gör man enbart genom att gå igenom helvetet. ”Lyckan kan bara nås genom att man lider sig igenom det”. Ett religiöst budskap som innefattar livserfarenhet.

Samtliga skådespelare gör genuina tolkningar och gott genomförda blandningar av ödets ironi och allvar. Simon Reithner (Charlie) gör dessutom en enastående tolkning av en man som tappar fotfästet efter att ha bedragit och stulit från sin fru. Hans förmåga att hämta in mimiken och låta känslorna hänga kvar innan han byter riktning, var enastående. Han fick mig att le och bli sorgsen samtidigt. Jag kände hur hans känslor nådde mig och speglade mig i honom.

Vad livets mening helt och fullt är ger inte föreställningen tydliga svar på. Men det är befriande i sig. Alla famnar vi efter närhet och trygghet och en famn att känna oss trygga i säger manuset. Samtidigt orkar vi lägga ner så mycket tid på ytligheter som inte är viktigt. Jag kan inget annat än hålla med om att vår tids kindpussanden, fjäskanden och inställsamhet ”…är ett jävla larv” som vi inte behöver uppehålla oss med. För jag tror att det finns saker i oss som måste få lov att dö bort, för att vi ska kunna leva på riktigt.

3 oktober, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *