Bokrecension: Mannen som sökte sin skugga – lite av en besvikelse trots allt

Mannen som sökte sin skugga
Författare: David Lagercrantz
Utgiven: 2017-09
ISBN: 9789113073736
Förlag: Norstedts

Stieg Larsson hann skriva tre deckare i Millennium-serien innan han dog. Många uppskattade dessa kriminalromaner med Lisbeth Salander i huvudrollen och hennes kamp mot korruption inom makten i det svenska samhället. För min del var det framför allt samhällsbeskrivningarna som var intressanta, någon stor skönlitterär författare var inte Stieg Larsson men däremot hade han en fenomenal förmåga att genomskåda maktmänniskor.

Att det blev David Lagercrantz som axlade Stieg Larssons mantel för att skriva fler deckare i serien var rätt överraskande för mig. De två är väldigt olika personligheter och helt olika slags skribenter, tycker jag. Men jag blev positivt överraskad av den första Milleniumboken av Lagercrantz, Det som inte dödar oss”.

Nu har då uppföljaren kommit, ”Mannen som sökte sin skugga”. Den är lättläst, språket flyter på. Däremot har Lagercrantz tydligare än i förra deckaren använt sig av samma trista menar som Jan Guillou gör: att personerna inte pratar som riktiga karaktärer utan snarare radar upp fakta när de talar. I romaner är dialog annars ett bra sätt för författare att visa på en karaktärers personlighet. Men inte här, utan nu radar de upp fakta och pratar som om det vore ett avsnitt ur en faktabok. Tråkigt.

Handlingen börjar med att Lisbeth Salander sitter på ett kvinnofängelse. Där pågår ett grymt maktspel där en av fångarna, Benito, styr allt. Benito trakasserar en ung kvinna från Bangladesh. Det gör Benito på uppdrag av bröderna till den unga kvinnan från Bangladesh, hon har nämligen lurat dem på rikedom genom att inte gifta sig med en medelålders islamist som hennes bröder bestämt. Även Lisbeth Salander är i fara, för den här Benito har också kontakt med Lisbeth Salanders fiender.

Jag tycker Benito är överdrivet beskriven. Jag köper inte att någon är så rakt igenom ond. Även personerna som ligger bakom deckarens huvudbrott är omöjliga att tro på. Att en gammal, snart döende cancersjuk kvinna ska bege sig till en gammal person för att mörda, för att kanske, kanske, kanske har den personen hittat något som kan peka på ett oetiskt beteende för länge sedan.

Jag saknar också samhällskritiken från Stieg Larsson. Kriminalgåtan eller brottet är så gammalt att det är svårt att se några nutidsparalleller. Och att Benito med flera är så genomruttna är lite väl billigt beskrivet. Jag hade väntat mig mer. Men flyt är det i berättelsen och snabbt och lätt gick den att läsa. Men lite av en besvikelse är den, trots allt.

26 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *