Tidningshuset som Gud glömde på Göteborgs Stadsteater – Sluggande satir om hybris och bromance

Skribent:

Foto Ola Kjelbye

Tidningshuset som Gud glömde

Studion Göteborgs Stadsteater

Urpremiär 23/9, spelas till och med 3/11

Av: Gertrud Larsson

Regi: Michaela Granberg

Scenograf: Henrik Ekberg

Kostym: Ingrid Trujillo-Berg

Nyskriven dramatik som tar sig an faktiskt existerande personer äger en kittlande dimension, är en utmaning i sig. Gertrud Larssons arbetsmetod synes vara att göra skruvade tankeväckande pjäser  om aktuella missförhållanden; vars magnitud är av den art att de oftast kan  kallas skandal.  Minns Flygande Handläggaren på Folkteatern! Tidningshuset Stampens högtflygande storhetsvansinne med åtföljande ekonomisk kraschlandning, var underlag för ett program i Uppdrag Granskning (SVT).  Trots att räddningsaktionen för koncernen krävt belopp i storleksordningen 700 miljoner, plockade ägarna ut väldigt många miljoner i utdelning till sig själva (gjordes enligt Peter Hjörne innan årsredovisningarna pekade på saftiga minusresultat), medan frilansare tvingades avstå innestående fordringar.  Ägarfamiljen Hjörne som i tre generationer drivit Göteborgs-Posten, finns förstås ständigt med på scen i minst en upplaga. Det klassiska uttrycket  förvärva, ärva och fördärva” bildar som Larsson påpekar, ett sammanhållande tema.

Tidningshuset som Gud glömde är dråplig, i andra akten  hysteriskt skojig. Stereotyper från  skräckgenren  gör sig påminda för den plågade Hjörne, under en mardrömsnatt på Marstrand. Alla möjliga och omöjliga ovälkomna gäster tränger sig på. Vi blir varse under roande former: en beryktad färsk ledarskribent (undantaget som bekräftar regeln beträffande maktens egoistiska män) som vampyr, tidningsdöden med inspiration från Sjunde inseglet i lika helsvart förklädnad och farfar Hjörne  uppträdande som vålnad. Som om det inte vore nog med hallucinationer, besväras den ansatte stackaren av Ace of Base och representant för skattebetalarna. Det lilla gänget på fem skådespelare (varav två praktikanter) har fullt upp, frossar i att ta ut svängarna. Och detta påhittade appendix, till en övervägande dokumentär historia utan känt slut, erbjuder publiken stor komik med likalydande beteckning som  stadens berömda humorgrupp.

Den efterlysning av förlagan  som inleder urpremiären, liksom hur man löst rollbesättningen sätter tonen på ett strålande sätt. Kvinnor på teatern driver med maktens, alltför ofta glorifierade, narcissistiska män. Förhållandet emellan chefredaktör Hjörne och vd Tomas Brunegård exemplifierar mycket underhållande och övertydligt begreppet bromance.  Firma Larsson & Granberg har lustfyllt sett till att Victoria Olmarker och Lisa Lindgren, förstärker drag hos pompösa snarstuckna män. Måste invända mot författaren när hon påstår att hon åstadkommit kärleksfulla porträtt. En ansenlig del av min behållning, ligger i att bevittna Olmarkers kroppsspråk i rollen som Peter Hjörne, interaktionen med radarpartnern Lindgren som visionären Brunegård  samt deras karaktärers obefintliga självinsikt. Boxningsmatchen mot Bonniers, de utdragna tröstkramandet på den enkönade klubben i Johanneberg, första mötet på Burger king och videosekvensen med  självupptagen flygare. Finns definitivt  ett flertal scener med stor komik.

I första scen rumsterar i pullover den trygge piprökande tidningsmannen Lars Hjörne. Även om den liberala morgontidningen ännu inte uppnått hegemoni , står man på stadiga ben med sund ekonomi. Rollen är som klippt och skuren för Sven-Åke Gustavsson. Han är en förankrad skådespelare som ända sedan Snoken i SVT, haft som signum att leverera dräpande lakoniska repliker, vilket självklart sker också i Tidningshuset som Gud glömde. Och det förvånar  knappast att han förekommer som Hjörne i dubbel upplaga. Fredrik Lundin och Victoria Dyrstad agerar i kompletterande biroller med den äran.  Scenografin är fyndig, dels dubbelsängen och panoramafönstret på Marstrand, dels att använda kartonger som tidningsstaplar, disk att luta sig mot och hamburgarförpackning.

Produktionen har lyckats. Pjäsen dissekerar smart  fartblinda orealistiska män i maskopi, vilket som sagt görs med  kvinnlig röntgenblick. Därför blir iscensättningen lika skoningslös som skrattframkallande.  Radarparet som misslyckades kapitalt med Stampen blir ömkliga oavsett var de umgås, fåniga och därmed roliga att följa när de förkroppsligas av fenomenen Victoria Olmarker och Lisa Lindgren. Att texten emellanåt har relativt tunna avsnitt kan man ha överseende med. Olmarker och hennes kollegor fyller i gliporna, med små skiftningar såväl som dramatiska utbrott.

I rollerna: Victoria Olmarker, Lisa Lindgren, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.

 

 

 

 

 

 

25 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *