Vår vingård i Bourgogne
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2017
Regi: Cédric Klapisch
Originaltitel: Ce qui nous lie
Skådespelare: Pio Marmaï, Ana Girardot, François Civil, Jean-Marc Roulot, Yamée Couture
En vacker, söt film, fast lite väl mycket av förutsägbar feelgood för mig. Filmen skildrar tre vuxna syskon som samlats i familjen vingård för att besluta hur det ska gå med den när deras pappa precis dött och mamman dog fem år tidigare.
Handlingen kretsar framför allt kring den äldste brodern, Jean, som är 30 år och som drog iväg från familjens gård tio år tidigare. Han var arg och besviken på sin pappa och ville inte ta över vingården och han ville resa världen runt. När hans far nu ligger för döden återvänder han.
Filmen är fylld av vackra foton över vingården, över rankorna och arbetet med att få fram vin. Vida bilder från alla de fyra årstiderna och täta närbilder på druvor och stockar. För den som är intresserad av vin är stora delar av filmen säkert en stor njutning. Vi får lära oss ganska mycket om många av detaljerna bakom konsten att få fram bra vin.
Jean återvänder och hinner i stort sett träffa sin far på sjukhuset innan fadern lämnar livet. Jean återförenas med sin syster Juliette (Ana Girardot) och hans bror Jérémie (François Civil). Givetvis finns det starka känslor av olika slag. De har växt upp tillsammans och har många fina minnen men samtidigt finns där många starka känslor av besvikelse också. Varför kom Jean inte hem fem år tidigare till mammans begravning? Varför svarade han inte i telefon och varför svarade sedan inte den yngre brodern när Jean ringde?
Syskonen verkar inte vara några storpratare precis. Sakta får de reda på saker av varandra. Jean stannar för att hjälpa till med druvskörden samtidigt som det visar sig att han har familj i Australien, som inte är särskilt glad över att han stannar i Frankrike.
Filmen är absolut vacker och delvis kan de tre syskonens berättelse beröra mig, men det är ändå lite för mycket som är förutsägbart och lite väl gulligt och snällt. Visst kan det vara skönt att inte alla filmer berättar om djupaste ångesten och grottar ner sig i mörkaste svärtan, det är sant, men den här filmen hade absolut fått högre betyg av mig om det någon gång varit lite mer av livets smärta. Filmen är inte dålig, inte alls, det är en fin film, men lite för snäll och gullig för min smak.
Den franske regissören Cédric Klapisch har tidigare gjort Den spanska lägenheten, Paris.