Det svarta vattnet är en tidsresa som avslöjar det eviga klassamhället

Skribent:

Det svarta vattnet
Av Roland Schimmelpfennig
Orginaltitel: Das schwarze Wasser
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Sverigepremiär på Intiman, Malmö stadsteater 15 september 2017

 

Två grupper ungdomar, eller rättare sagt unga vuxna, klättrar en natt över staketet till ett offentligt bad för att ta sig ett nattligt dopp. Fyra av dem är arbetarklass, de övriga överklass. Ingen av grupperna är så sådär värst förtjusta över att se de andra, men efter ett inledande gruff över vem som var där först och följaktligen har rätt till bassängen börjar de prata med varandra och slänger sig i polen. 20 år senare kommer en medelålders man försent till sin fars 75-årskalas. Han är genomblöt, håller ett papper i handen och pratar osammanhängande till sin oförstående fru. Händelserna i samband med det nattliga doppet har kommit ifatt dem.

Bit för bit rullas händelserna från natten för 20 år sedan upp. De två grupper som inledningsvis konfronterade varandra kommer underfund med att de har mer gemensamt med varandra är de först trodde. De tar sig genom en icke namngiven stad som troligen ska vara Berlin, men det skulle lika gärna vara Malmö eller Stockholm.

Den unge mannen vars far är minister, besöker några dagar senare den unga kvinnan från förorten och möter hennes familj. Gnistan finns där, men han reser för att studera och hon stannar kvar för att jobba på snabbköpet. När de ses av en slump på gatan efter 20 år skall han inom kort bli landets yngste minister, medan hon är kvar i sin butik. Han har gift sig med en de unga kvinnorna som var med och tog det nattliga doppet, hon bor kar i samma kvarter som förut.

Det svarta vattnet växlar mellan nutid och dåtid. Skådespelarna har inga specifika roller utan de läser replikerna i en berättande form. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla reda på vem som är vem, det enklaste är helt enkelt att avstå och acceptera att pjäsen spelas av en ensemble som agerar som ett kollektiv.

I detta kollektiv äger Johannes Wanselow som vanligt scenen. Jag upphör aldrig att förundras över Wanselows närvaro på scenen, han är som ett gravitationsfält som drar till sig uppmärksamhet, oavsett om han är i centrum eller inte.

Pjäsen inleds med att skådespelarna värmer upp och bygger klart scenen. Det är inte helt klart när pjäsen faktiskt börjar. Scenen domineras av en pappersklädd vägg där ensemblen under pjäsens gång på ett fragmentariskt och kaotiskt sätt dokumenterar vad som hände under den natten för 20 år sedan.

Det svarta vattnet avslöjar obarmhärtigt det eviga klassamhället. En natt av vänskap och en och annan spirande kärlekshistoria spelar ingen roll i när dessa åtta unga människor ska välja livsbana. Valen är i stort sett redan klara. Statsrådets son studerar vidare och slår in på en karriär som så småningom ska leda till att han följer i sin fars spår. Att välja bort det till förmån för ett liv med en kvinna från förorten är inte ett alternativ, utan han gifter sig som sig bör inom sin klass.

Det är en välspelad pjäs med ett kreativt upplägg och genomgående bra skådespelarprestationer. Min enda kritik är att slutet blev lite för symboliskt och alldeles för långdraget.

Det svarta vattnet spelas på Intiman i Malmö fram till slutet av oktober.

Se den.

I rollerna: Magdalena Eshaya, Josefin Iziamo, Karin Lithman, Ossi Niskala, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Jasser Hetait (praktikant från teaterhögskolan i Malmö)

Längd: 1 timme, 30 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson

19 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *