Dansrecension: The Mental State of Sweden in Dance – Kroppsuttryck och berättelser från liv i rörelse

Skribent:

The Mental State of Sweden in Dance
Regi och koncept Mattias Andersson
Koreografi Mattias Andersson, Anand Bolder, Eleanor Campbell, Yared Cederlund, Giacomo Citton, Eszter Czédulás, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Unn Faleide, Georges Hann, Katie Jacobson, Dan Johansson, Sylvie Gehin Karlsson, Eva Mohn, Vincent Van der Plas, Camilla Prieux, Adam Schütt, Suelem de Oliveira da Silvia och Karin Thulin
Praktikanter Heather Birley (The Place, London), Eliot Marmouset (ArtEZ, Arnhem) och Yulia Kalinchenko (Amsterdam Academy of theatre and Dance)
Medverkande Cullberg baletten
Scenografi och kostym Martin Falck
Ljuddesigner och kompositör Anna Sóley Tryggvadóttir
Ljusdesign Charlie Åström
Urpremiär den 8 september 2017, Elverket, Dramaten, Stockholm
Föreställning som recenseras: 16 september 2017

Väldigt länge kämpade dansen om att få lov att vara sin egen profession och inte ses som ett bihang eller metod för att öka sensualism eller dylikt i en musik- eller teaterföreställning. Glädjande kan man i den här dansföreställningen se hur orden i intervjuerna är grunden för de styrda dansimprovisationer i föreställningen. Dansen ger tydliga uttryck om att inte skämmas över att ta för sig som huvudaktör i berättelsernas syften. Jag vill skrika ’Äntligen’ och det gör en glad. Dansen bestämmer över sig själv och ger orden och musiken ny kraft i våra ögon.

Dansarna ser ut som vilka vältränande ungdom som helst i mjukiskläder på en miniarena. Det stretchas och när som helst skulle de kunna löpa iväg i ett lopp. Kanske ett livslopp i kroppsliga uttryck? Plötslig får vi höra en intervju i högtalaren som ställer djupgående frågor till skilda personer. Människorna på ljudbandet presenterar sig aldrig, men ger känslan av att ha olika bakgrunder/ålder/kön och känner inte varandra. Grundfrågan är ”om jag säger dans vad säger du då?”. En fråga som för vissa verkar lätt att svara på, men för andra känns mer komplicerat. Däremot framkommer ganska ögonblickligen att dansen ger oss både glädje men en stor komplexitet. Får vem som helst dansa eller måste vi alla vara experter på det området för att få lov att kalla det för dans?

En kvinna skäms över sin kropp. Borde människor med stora bröst känna skam och avstå från dans eftersom tyngden i brösten skumpar och kanske blir jobbigt för andra att behöva se? Måste man verkligen ”vara så bra för att få dansa” ? Klart framgår dock att många tycker att de kroppsliga uttrycken är en befrielse att ta till i samband med glädje och sorg. Dans borde få lov att vara en del av allas liv, tänker jag.

En annan intervjuad konstaterar att den normale svensken nog behöver en attans massa alkohol för att våga dansa. Påståendet måste göra vilken dansare som helst bedrövlig. Dans är ju i sig så enormt befriande och varje mänsklig kropp borde få lov att röra sig härligt i rytm utan att oroa sig över hur den ter sig i sin faktiska form. Vidare frågar man de intervjuade om vilken händelse i deras liv som Cullbergbaletten skulle kunna dansa om. Temana varierar från vinstglädje på Habo marknad till hur det kändes att bli torterad upp och nedvänd i ett fängelse i Afghanistan. En av de intervjuade talade också om att hon skulle vilja se ”Svenssonlivet” gestaltas i dans. Hon hade själv gjort slut på sin relation eftersom hon saknade makt att påverka relationen positivt och kunde konstatera att det kanske inte var det smartaste hon hade gjort med tanke på den ekonomiska situation hon därmed hade satt sig i. Ironiskt kunde hon klarsynt konstatera att Svenssonlivet kanske mest var ”vin och somna framför Skavlan” på fredagskvällarna.

Det känns som om dansscenerna både är styrda/inrepeterade och ger utrymme för improvisation. För mig är det en form som fungerar, även jag nog hade önskat att det var mer improvisation eftersom dansarna ger uttryck för att vara så utbildade och skickliga att det utan att blinka hade kunnat återge vilken berättelse som helst. Ibland kunde jag uppleva en viss dämpning eller klippning av vingar p.g.a. koreografin. Det gladde mig dock att man med jämna mellanrum kostade på sig att vara både självkritisk och humoristisk i sina kroppsuttryck. Kroppen är ju en ganska kul grej att leka med även om du proffs i rytmik.

Budskapen från intervjuerna hade allt från det enkla och vackra livet, till alla förfärliga bedrövelse som kan ges. Det var ett bra utval mellan hög och låg existentialism. Berättelserna kändes genuina och viktiga. Tyvärr var storyn ibland så intressanta och scenteknikerna och uttrycken allt för svåra, att man hade svårt att följa dem båda samtidigt. Jag kom på mig själv med att titta, men inte lyssna och tvärtom. Att föreställningen dessutom var tvåspråkig ledde också till att man fick ett budskap två gånger. Dessutom hade musiken en förmåga att bli för hög ibland vilket gjorde att jag enbart kunde titta och hålla för öronen. Jag tror att en bättre balans mellan musik, dans och berättandet hade lett till större fokusering och en tydligare upplevelse av föreställningen. Det blev en konkursans som inte någon av dem tjänande på.

Handlingens energi började väldigt intensivt, självklart och man kände sig delaktig i uttrycken. Tyvärr ebbar den ut och man håller sig inte helt närvarande i 95 minuter. Självklart har det inte enbart med koreografin att göra, utan också att det är för lång tid utan en paus. Mina sinnesintryck krävde som sagt min fulla närvaro. Hela tiden behövde jag maximera koncentrationen för att få ut så mycket som möjlig av alla de uttryck som ges (många dansare på scen). Det är inget lättsamt och lättsmält som serveras.

Jag frågar mig om hela publiken verkligen kände att det här var dans. Det är nog inte alla som sett dans som fasta strikta rörelser i collage tecknad form i komplicerade taktmönster. Det kanske var både utmanande, häftigt, annorlunda och inget man vet något om. Jag tror i alla fall att man måste kunna väldigt mycket om dans för att förstå skickligheten, svårigheten och det hårda arbetet bakom eftermiddagens föreställning. Det känns lite sorgligt att dansen blev något svåråtkomlig.

Föreställningen slutar med att ge oss alla en liten ’floskler’ men ändå sann tankenöt. Tanken att världen behöver förändras och att förändringen inte kan ske med några få, utan att vi alla har ansvaret för det genom genomtänka beslut. Framgången är ett faktum om ALLA drar sitt strå till stacken. Frågan som aldrig blev ställd under kvällen är hur mänskligheten kan motiveras att vilja ta mer ansvara, dela mer rättvist mellan oss och våga vara mer generösa mot varandra. Det svaret hade jag gärna velat höra istället.

17 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *