Bokrecension: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen.

Skribent:

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen / Förensligandet i de egentliga Västerbotten
Författare: Nikanor Teratologen
Utgiven: Juli 2012
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789185000951
Förlag: Vertigo

Jag minns inte hur jag kom i kontakt med Äldreomsorgen. Det var antagligen via någon underjordisk sekt som under mycket hysch och pysch överlämnade den i en mörk och grantät skog i Västerbottens innanmäte. Vilket sett med sörmländska ögon är lika mycket utland som vilket Taipei som helst. Det var förmodligen ”kallblåst å själsarmod”. Sekten kunde även erbjuda ”de tretton Guds bud karvade i levande sälungar”. Jag har fått för mig att sälar luktar lite illa och jag hade vid tidpunkten ändå inget badkar, så jag avstod. Jag tror mig veta att ”himlen va avlägsen”, att solen var ”en grå eminens, ett livsfientligt, självmördande kärneldsklot som vänt ansiktet från oss, för å giva oss frid…”. Det var vänligt av den. Redan då hade jag på känn att det inte fanns någon mening med att ta livet av sig, för ”så länge man kan få andra å lida” kunde man fylla sitt liv med mening. De förklarade att kärleken ”va nåt kemiskt å tekniskt”, att den ”va svår å få å gjorde ont när man fick han”. Vi skildes åt, eniga om att efter bästa förmåga ”bevara Sverige hemskt”.

Boken är rent stilistiskt en aning svåråtkomlig. Någon typ av halvt påhittad, halvt verklighetstrogen rotvälska och den enda räddningen står att finna i ett ständigt återkommande till ordbokslexikonet i slutet av boken. Lyxupplagan innehåller även Förensligandet i det egentliga Västerbotten, men om ni lovar att inte bli våldsamma skall jag erkänna att jag inte tagit mig igenom den.

”Åsså ha vi den senaste diagnosen från syket…dom ha tage hjälp av Jerold Posts centrum för personlighetsanalys…ja håll alla syqiatriker dom ha sysselsatta…Dom tro ja ä ”en malign, phallisk narcissist” me en ”nekrofil karaktär”…En ”schizofren solipsist” uppfylld av ”ett demoniskt raseri, en vanvetti hämndlystnad å ett vilt människoförakt”…Dom tala om ”total alienation”, ”paranoida å sociopatiska drag”, ”sexualpsyskos” å ”våldsfetishchism”…Wavel å wallär…Sida upp å sida ner med motstridit skitprat…Enda felet me mej ä att ja ha fått för lite kärlek å stryk…”.

Det låter som om de på Rågården skulle ha händerna fulla med Morfar.

När Turteatern satte upp Äldreomsorgen i Övre Kågedalen tog jag ut de sju hundra kronorna jag lagt undan för pensionen och studsade in i snabbtåget till Stockholm. Aldrig trodde jag ens i mina vildaste drömmar att jag skulle få se min inte så hemliga böjning i livet materialiseras – även om man förvisso inte behöver blicka särskilt långt för att se omvärlden te sig som vilket Kågedalen som helst.

Efter föreställningen reagerade jag ungefär så här: OOOOMMMGG!! YEEEEYIIII!iii!111 Giiiiihhhhihhhhhhiiiii! Jag har blivit smekt på benet av Pyret!!! Fått smaka lever tillagad i ett gammalt toastjärn!!!! Jag som hatar allt som lever…eller, jag menar: Jag som hatar lever!!!! Giiiiiih!

Föreställningen var fantastisk. Jag skulle säga: En av de största kulturella upplevelserna ditintills i mitt korta, andefattiga och tämligen intetsägande liv. Det är något särskilt att som åskådare vara en (inter)aktiv del av en tillställning; att i någon mån agera snarare än reagera, att känna, att smaka, lukta, att vara lite nervös över vad som kommer, att vara rent pulserande förväntansfull på fortsättningen, att ständigt le eller skratta och aldrig, aldrig, aldrig känna att en enda sekund är överflödig.

Boken Äldreomsorgen utgörs av i lönndom förda anteckningar vilka kritats ned på tapetrester. Av ett pyre, alltså Pyret. Pyret och en morfar, alltså Morfar, har en tämligen sadomasochistisk relation och de fördriver tiden med incest, folkmord, mord, våldtäkter, knark, funderande kring världens beskaffenhet och resor till Skellefteå. Bland mycket annat. Allehanda vanliga och ovanliga personligheter figurerar i historien: både välkända, om än med något förvrängda namn, och okända, åtminstone för utbölingar som en annan. När boken kom för nu en ung herrans massor av år sedan togs den emot med en hel del avsmak. Inte särskilt oväntat. Den är motbjudande, inte bara om man läser den ordagrant. Tar man den så att säga vid sitt ord, framstår den som både nazistisk, rasistisk och misogyn. Men det är kanske att göra orätt mot boken, för man behöver distansera sig till den. Läses den med tanke och öppet sinne belönas man en subversiv energi som gör hackmat av alla tänkbara samhällsfenomen- och normer: homosocialitet, heteronorm, karriär, arbetslinje, samhälleliga hierarkier i allmänhet, patriarkat i synnerhet, vad som anses vara rätt och riktigt, gott och ont, acceptabelt och förkastligt, mänskligt och omänskligt. Den vänder upp och ned och ut och in på både språk och moral. Kvar lämnas läsaren att själv konstruera ihop något av vad som återstår.

Jag dras till boken. Den kärlekstörstande människofientligheten. Alla hedniskt trånga anus. Dess moralnedbrytande utläggningar av nietzscheanskt snitt. Riv allt, men låt det ligga för allt är skit. Människoförakt. Ständigt alkoholfyllda ådror och vener. Amfetaminskrikande ögon. Allt, allt, ALLT! kaos som i slutändan cirkulerar kring en enda ensam kärna, en starkt lysande stjärna, gömd som en storskogstjärn, uppfläkt som en HM-annons: Behovet av att finnas till för någon, för något; att uppmärksammas, att inte, för att tala med Ivan Karamazov, inte nöja sig med – att inte kunna nöja sig med – att gå under utan detta, detta något, detta något utöver det dagliga brödet som måste finnas även om vi så dignade under av mängden bröd och vetebullar och kanelkringlor! Att inte vara ensam. För det är vad boken är för mig – en stilstudie av Ensamheten.

Hädisk! Fasansfull! Motbjudande! Så lät det alltså när boken kom. Föreställningen inhöstade istället beröm och jubel och beskrevs ändock i liknande ordalag. Vad har skett i samhället på 20 år? Vad har förändrats i det svenska kulturklimatet? Jag vet inte, är för ung för att veta (som om jag skulle veta om jag var äldre…) och inte särskilt insatt i kultur över huvud taget. När Hans Andersson i dagarna avled, frågade jag mig själv: – Vem?

Förra året blev både bok och Teratologen återigen ämne för diskussion. Expo hade rotat fram tillräckligt stöd för att gå ut med att han hade ett konto på Flashback där han uttryck högst motbjudande, ibland nazistiska, åsikter. Förkastligt och frånstötande. Jag vill inte försvara det, tvärtom. Jag avskyr nazism och nazister.

Äldreomsorgen är fortfarande ett fantastiskt och satanistiskt verk. Det är inte heller helt förvånande att det kommer fram att Nikanor har en förvriden människosyn, även om jag inte utgått ifrån det, det skall erkännas. Nazism går aldrig att försvara. Inte heller nazister, oavsett vad de bidragit med i övrigt. En farsot, för att använda en lånad vokabulär. Man får inte hemfalla åt någon som helst bekväm värderelativism (vilket inte är det samma som att inte granska alla värden) och acceptera allt utan att kunna – eller vilja – navigera i någon riktning.

Jag funderade en del kring huruvida det går att frikoppla verk och verkare. Ett verk kan vara fantastiskt, verkets upphovsmakare en svinpäls eller värre. Kultur behöver hur som helst röra upp i vardagens slentrianmässiga cementhet, även om linjen mellan vad som i förlängningen draget till sin yttersta konsekvens går att acceptera och inte, är svår att hålla reda på – om ens möjlig att finna från första början.

Om man utifrån något sorts moraliskt axiom skall elda vartenda ord skrivet av vilken skumraskfigur som helst kan vi nog börja med att skövla in hela den västerländska kanon i brasan redan nu. Hej då, hörs inget mer då huj, knappast på återseende, flera århundranden av insikter förvandlat till aska. Hur många äldre böcker – liksom moderna – håller för en skärskådan av dess skapare om man betraktar det hela ur en moralisk synvinkel? Går det att hylla ett verk utan att göra det samma med skaparen och i vilken mån är skaparen sitt verk? Det beror antagligen på bokens syfte, vad boken är ämnad att generera för reaktioner. En bok som manar till våldshandlingar mot redan utsatta skulle jag inte acceptera. Men om den enbart rör upp känslor och tvingar en att ta ställning eller åtminstone nagelfara sig själv?

Kan jag fortsatt älska Äldreomsorgen? Jag vet inte. Hur som helst skulle jag nog läsa den annorlunda idag med min nya förståelse av författaren. Det ger boken en mer allvarlig skärpa som, oavsett om jag vill det eller inte, gör att jag kommer reagera annorlunda på dess groteska och högst problematiska partier. För läsa den igen, det kommer jag.

Nå! Vad jag gillar mest? Pyrets fråga till Morfar om det ”finns liv efter födseln”.
– Hahaha! Nej…

Jag borde sätta upp en lapp på innerdörren med orden. Vi behöver ofta påminnas om det. Som en Torgny-figur i någon bok, av en händelse även denne från Västerbotten, menade: Livet skulle bara bli mer arbetsamt om där fanns en mening.

16 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *