Ass kombat på Stoff: If our sex was judged by the ass

Skribent:

If our sex was judged by the ass
”Ass kombat”, en spansk clownföreställning om rätten till sin egen kropp
– Teater Tre, 5 september 2017

Teatergruppen Patricia Pardo Circus
Hemsida www.patriciapardo.es
Media press@stockholmfringe.com

Även om vi alla, mer eller mindre ser likadana ut, utan kläder så är det alltid med viss oro man går på en föreställning med nakenhet. Oavsett vad som ska göras med den nakna kroppen, vill man att scenen ska ge utrymme för enskildhet, både för aktörer och publik. Det är i alla fall så jag känner och jag tror inte att jag är speciellt unik i dessa känslor. Dagens reklamplansch gav dock hopp om att det trots nakenheten inte skulle bli alltför obekvämt eller närgånget. Det gav mig också väldigt stort hopp när det dessutom lovades att föreställningen skulle vara en clownföreställning. Skratt skulle därmed vara tillåtet under nakenheten och det kändes välkomnande.

Inledningsvis möts vi av två vackert välklädda spanjorskor i höga klackar som kråmar sig och gör sig till. De går fram och tillbaka i obekväma kläder för att påvisa normen för den sexiga kvinnan och hur hennes kropp ska exponeras. Vi skrattar, men bli påminda om hur kroppar ofta blir objekt snarare än subjekt. Det gör ont i mina höfter, bröst och fötter, när jag ser hur sammanklämda varje del är. Sanningen är verkligen att om ’man vill vara fin får man lida pin’. Fast måste det verkligen vara så? Det visas också bilder från skilda epoker i historien med kvinnor på en filmduk. Det är kvinnans uppgift att vara den undergivna hustrun, den sexiga älskarinnan, den beskyddande modern och den svaga karaktären vid mannens fötter. Hon ska tuktas, veta sin plats och inte sticka upp.

Det är mycket ilska när kvinnorna pratar med varandra om det förtryck de upplever. Det spanska språket kommer till sin rätt, eftersom det finns förolämpningar som inte riktigt går att översättas till varken svenska eller engelska. De ska sägas på spanska med hela kroppen och med massor av saliv i munnen. Dialogerna är politiska och tydliga. Kvinnor har inte samma rättigheter som män och män förtrycker kvinnor. Jag kan inte helt hålla med, men jag förstår varför de känner så. Att skylla allt på enskilda män känns inte helt rättvist.

Första gången en av kvinnorna står helt naken på scen är under ett clowneri trick där hon på enbart några sekunder förlorar alla sina kläder och i nästa stund gör hennes medspelare det också. De är så trygga och självklara i sina egna kroppar att det är en fröjd att se dem enbart vara där. Jag blir lite avundsjuk på deras bekvämlighet. Jag blir dock inte missunnsam, eftersom jag misstänker att de förtjänar det. Skämtsamt i sina roller, börjar de kritisera varandras kroppsdelar. Vi skrattar igenkännande och vet att det är ju just precis så det är när den kvinnliga kroppen ska läggas under lupp. Magen är för slapp, brösten för små och låren har inte rätt form. Den kvinnliga kroppen duger sällan som den är i någons ögon. Det är nog enbart den förälskade kvinnan/mannen som tillfullo älskar en kvinnas kropp (?)

Kvinnornas grundtes är att om det inte fanns något specifikt kön, så skulle det inte heller finnas något förtryck mellan könen. Om vi alla bara vara ”rumpor allihop” så skulle vi kunna vara rumpor med något tillägg framtill. Aktörerna påstår sig känna sig som enbart individer med något att sitta på baktill. Kvinnligheten var för dem konstruerat.

Clownernas mimik är under kvällen minimalistiska i gester och uttryck, vilket ger en de ständiga leendet, snarare än de högljudda gapskratten. Det är med stor finess de byter mellan känslouttrycken. De tar sina rollkaraktärer på ytterst stort allvar och sig själva med mycket mindre, vilket ger en skön beundransvärd balans.

Jag vet att vi kvinnor måste kämpa för våra rättigheter och inte vill vara mäns ägodelar eller enbart objekt i en värld som tar sig rätten att bedöma oss som boskap ibland. Jag tror ändå inte på en könlös värld även om ’rump-tanken’ är rolig och utmanande. Föreställningen rövar dock helt bort ett starkt argument genom sina teser dvs. att det faktiskt är fler enskilda män, som skadar män än vad de skadar kvinnor – vilket inte berördes alls i föreställningen. Våld från män är ett allmänt problem för kvinnor, män och barn. Sanningen är att de flesta förtryck som människor utsätts för sker av någon de älskar, vilket gör förtrycket så mycket värre. Det är inte den okände mannen som gör oss mest/flest illa.

Föreställningen gav nya tankemönster och spännande utmaningar kring kvinnligt och manligt. Däremot är jag inte alls övertygad om att könlösheten mellan människor är den lösning som skulle kunna fungera i verkligheten. Jag gillar mina medsystrar och backar upp dem så gott jag kan, men jag är hiskeligt och innerligt förtjust i underbara män.

6 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *