Filmrecension: On the Milky Road

On the Milky Road
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 september 2017

Denna film har ett fantastiskt bildspråk som kunde blivit ett helt underbart filmverk. Tyvärr blandar regissören Emir Kusturica in för många olika filmspråk och resultatet blir rent av plågsamt. Speciellt den långa överdrivna jakten sista halvtimmen fick jag tvinga mig att sitta kvar i salongen. De första oändligt vackra och talande tio minuterna är det som gör att filmen ändå får betyg 2 och inte lägre.

Handlingen utspelar sig vid frontlinjen under det bosnisk-serbiska kriget. Huvudkaraktären Kosta är mjölkman. Han korsar frontlinjen varje dag på en åsna för att leverera vita guldet (mjölken) till soldaterna. Emir Kusturica spelar dessutom själv rollen som Kosta.

Kulor och granater viner omkring honom men han lyckas hålla sig undan från kulor. Vi ser ortens präst som sitter embarkerad med några bondpojkar vid säckar upplagda på en mur. Där sitter de och skjuter och duckar ibland när kulorna viner över dem. Mitt i det absurda är detta ändå en bild av att det är de vanliga människorna som dras in i krig. Det är sådana scener och bilder som Emir Kusturica är mästerlig på att skapa.

Filmen har mycket magisk realism, som alltid när Kusturica skapar. En orm som äter mjölk och som räddar människor. Det finns en hel del av hämta ur den metaforen. På sankt Görans dag 2005 döpte sig Kusturica i den serbisk-ortodoxa kyrkan och antog namnet Nemanja Kusturica. Dopet ägde rum i klostret Savina nära Herceg Novi. Att som vuxen låta döpa sig till en kristen kyrka bör betyda att ormen har stor symbolisk betydelse i On the Milky Road.

Kosta är förlovad med en av byns vackraste kvinnor. Hennes bror är soldat i Afganistan och väntas snart hem. En vacker italiensk kvinna tas till Kostas fästmös hem. Italienskan ska gifta sig med fästmöns bror samtidigt som Kosta och hans fästmö ska gifta. Så romantiskt, tycker fästmön som drömmer om detta. Kosta och italienskan blir dock förälskade i varandra och vänds allt upp och ned och en livsfarlig flykt från legosoldater börjar. Det är nu filmen helt tappar vett och sans.

En sak som är trist är att de två kvinnorna är vackra som tavlor och går klädda i fina klänningar och eleganta skor medan männen är hur fula som helst. Jag har svårt för denna indelning och stora skiljelinje mellan vad en man och en kvinna är.

Bildspråket hos Emir Kusturica är som alltid vilt och absurt. Ibland är det riktigt knasigt roligt men ofta också väldigt vemodigt, sorgligt, löjeväckande. Det kan väl ha sina poänger men jag har ändå svårt för filmer där människor skildras så extremt löjliga. Det blir vansinnigt absurt utan något syfte. Och varför ska de två kvinnorna vara undersköna medan männen är klumpigtv fula.

Filmen har en mängd scener som är inspirerade av andra filmer. Den som inte kan sin filmhistoria förlorar därmed också en del av Kusturicas blinkningar till publiken.

Kusturica är nog främst känd för filmerna Zigenarnas tid (1988), Underground (1995) och Svart katt, vit katt (1998), men även som medlem i musikgruppen The No Smoking Orchestra, för sin kontroversiella medieperson och för sina annorlunda projekt, som den egna byn Drvengrad (även kallad Küstendorf).

7 september, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *