Skivrecension: Hammock – Mysterium

Artist Hammock
Album Mysterium
Release 25 augusti
4

Att mista en kär vän. Att slitas från barnet du ser som ditt eget. Smärtan. Känslorna. Plågan. Detta speglas med perfektion i Hammocks senaste Mysterium, ett instrumentalt album dedikerat den avlidne Clark Kern, Marc Byrds systerson.

Sigurs Ros, filmisk musik, stråkar och episka ljudlandskap. Fyra saker jag älskar. Därför hittar amerikanska Hammock fram till mig. Det började som ett hobbyprojekt. Gitarristerna Marc Byrd och Andrew Thompson från Nashville spelade in ett 40-tal låtar tillsammans på sidan om sitt nio-till-fem jobb som låtskrivare. Men ingen av dem kunde hålla sig borta från musiken. En skiva blev till två blev till tre…Efter sju lika episka album kommer duons åttonde alster Mysterium. Och kanske är detta duons hittills mest välspelade, tighta och finstämda. 

Med mäktig körsång, stråkar och storslagna vyer breder musiken ut sig likt en jättestor matta. Byrd och Thompson har i och med de tre senaste skivorna utvecklat sitt sound av ambient och post-rock à la Sigur Ros mot en mer orkestral inramning med stråkar och tunga elektroniska beats. På Mysterium tar de steget fullt ut och blommar ut i vackra serenader och storslagen orkestermusik.

Albumet har tillägnats Byrds systerson Clark Kern som för ett år sedan avled av den ärftliga sjukdomen neurofibromatos. En låt har fått namnet Remember my bewildered son. Sorgen och känslorna är närvarande. Duon bygger upp sin musik likt ett legotorn, kloss för kloss, når de högre och högre upp bland skyarna. Det är en mäktig känsla att höra Hammock bre ut sina vingar och lätta mark, som förnimmelsen av att utan livlina kasta sig ut från klippavsatsen med förhoppningen om att vågornas svall ska dämpa ens fall.

Albumets avskalade omslag minner om sorgen till saknade Clark Kern.

Mysterium är ett desperat rop på hjälp av en man vars hjärta genomborrats. Maktlös står Byrd där, ensam med en gråtande syster vid sin sida. Det är ett tappert försök att fylla tomrummet som Kern lämnar efter sig, briserande ljud som manifesterar den obeskrivliga känslan. En ton kan säga mer än tusen ord, särskilt när en slipad Hammock står vid rodret. Förstärkning får de av Peter Katis, bandmedlem i The National, Jónsi och Interpol och The Hamburg orkester Roman Vinuesa som bland annat översatt verk av mäktiga Budapest Art Choir. Och vid mixerbordet ser vi ingen mindre än Francesco Donadello som ljudmixat för Isländska Ólafur Arnalds. Det är en sammansmältning av visioner och talanger som slutar i en fontänorgasm av känslor och filmisk musik som ger lyskraft åt en annars kall och trist vardag.

Som slutkläm hör vi This is not Enough där de luftiga gitarrerna ges större utrymme att leka. Här kläs albumets koncentrerade sound i en poppigare kostym. Det är en spegling av ett mer distanserat förhållande till händelsen, som idag inte begränsar Byrd, men som Hammocks musik fortfarande känns i hela kroppen.  

Petter Stjernstedt

22 augusti, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *