Tv-recension: Atypical – Träffsäkert och roligt om livet hos en person med autism


Serie: Atypical
Distributör: Netflix
Skapare: Robia Rashid
3

Atypical är en träffsäker, rolig och tänkvärd historia om en ungdom med diagnos inom autismspektrat. Äntligen en serie som ger autismen rättvisa, som inte förenklar diagnosen och rakt upp och ned visar på hur tufft och samtidigt underbart livet kan te sig för en person med autism. 

Det är ovanligt att se serier som inte gör narr av personer med diagnos. Det finns många exempel där för förenklingar leder till en bristande trovärdighet i berättandet. Brons Saga Norén är ett exempel på karaktär som i sin utformning känns både stereotyp och extrem. Personer med autism som så tydligt bryter mot samhällets konventioner används ofta som komiskt inslag där deras “abnormala” beteende synliggörs. Abed i Community och Sheldon i The Big Bang theory är två exempel på detta. Men Sam är nyanserad. Han tillåts vara en människa av kött och blod som kämpar som alla oss med vardagens bestyr. Via Atypical får vi en inblick i hans värld. 

Med mycket värme och komik berättar filmskaparna Robia Rashid och Seth Gordon Sams berättelse. För en person som har dålig koll på diagnosen är Atypical en lärorik första lektion. Sam är en 18-årig kille som har svårt för sociala koder och tar allt som sägs bokstavligt. Hans fascination för Antarktis går inte att ta miste på.  Med enkelhet rabblar han upp samtliga pingvinarter från Kejsarpingvinen till Åsnepingvinen. Sam har svårt för yttre stimuli. På studentbalen har samtliga elever hörlurar på. Hans mamma har tagit denna ansats för att det höga ljudet från högtalarna stör hennes son. 

I Sams värld går allt att räkna ut. Kärlek upplever man när –  1 . Ens första tanke på morgonen är hen 2.  Hen är den du väljer att berätta den stora nyheten för 3. Då livet är jobbigt, söker du stöd hos hen. Om personen ifråga uppfyller samtliga kriterier är det sann förälskelse.  Men kärleken är mer komplex än så, vilket Sam genom seriens gång brutalt nog får erfara.

Keir Gilchrist gör en trovärdig och varm rolltolkning av Sam. Även Michael Rapaport är bra som Sams osäkra, men omtänksamma pappa. Likaså imponerar Brigette Lundy-Paine som Casey Sams hårda men kärleksfulla syster. Men bäst av alla är Jennifer Jason Leigh som skickligt spelar den barska och överbeskyddande mamman Elsa, som sedan barnsben vaktat sin son och skyddat honom från yttre faror. Tyvärr är hennes roll något platt, men Leigh ger tillräckligt kött på benen till karaktären. 

Atypical har ett smart manus där Sams besatthet av Antarktis fungerar som fond för att förklara Sams verklighet:  “I think about everything I can’t do. Like, research penguins in Antarctica or have a girlfriend. I don’t know. I’d like to go to Antarctica. It’s quiet there. Except in the rookeries where the penguins breed. Those aren’t quiet! No sir.”

Lärdomar finns det gott av. Vid upprepade tillfällen spräcker serieskaparna hål på fördomar som den om att personer med diagnosen alltid har bristande empati:  “People think autistic people don’t have empathy, but that’s not true. Sometimes I feel lots of empathy… maybe even more than neurotypicals. I can’t tell if someone’s upset but, once I know, I feel lots of empathy… maybe even more than neurotypicals”, säger Sam i den känslosamma sekvensen där han av misstag sårat en av sina nära. 

För alla med en släng av autism (inkluderat mig själv) är det här en viktig serie. Sam är en seriekaraktär att se upp till, en person som på ett trovärdigt sätt kan spegla deras erfarenheter och världssyn. I en exkluderande värld är det ett välkommet initiativ som också får mig att blunda för uppenbara brister såsom nötta konventioner och förutsägbarhet.  Bland nyheter signerad Netflix är Atypical ännu en serie vars förnamn stavas kvalitet.   

Petter Stjernstedt

17 augusti, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *