Way Out West: Överlag oväntat larmigt – Angel Olsen

Skribent:

10/8 2017

3

Foto Peter Birgerstam

När jag botaniserade i årets anmärkningsvärt bleka utbud, visste jag inget om den fagra (ska inte uppehålla mig mer vid detta ovidkommande faktum) damen från St. Louis. Hon som har cred i branschen och turnerat i Sverige finns inte på Wikipedia. Olsen vill numera ha fullständig kontroll, vilket fått till följd att hon skrivit, producerat och mixat aktuella skivan My Woman.  influenserna påstår 29-åringen är allt från Albert Ayler till Donny Hathaway, inte Joni Mitchell. Och arrangören lanserar henne som en musikalisk kameleont.  Jag trodde i min okunnighet att hon uteslutande var en singer & songwriter i den vida altcountryfåran.  

Hon har ett band bestående av fem män i ljusblå kostymer. Tyvärr blir de aldrig presenterade. Men de ger sig omgående till känna. Entrén sker till öronbedövande ljud i Linné. Det gnisslar och tjuter. Mycket distade gitarrer. En reflektion: påfallande ofta poppar live latenta tendenser upp som vävts in i snygga skivproduktioner, inget undantag här. Det anonyma bandets framtoning är motsatsen till mesig. Ibland blir det lite för mycket av det goda. På sina tre gitarrer (inklusive kvinnan i centrum) ger de ifrån sig mycket fuzz. Kompet lirar taktfast i skiftande tempo, inte helt olikt tidiga Pretenders.  Olsens låtar riskerar att lösas upp i detta bitvis stökigt sound. Ljudet är tillfredställande, underligt nog dominerar diskant.  När det är som bäst tillförs musiken en suggestiv sida, får runda konturer.

Foto Peter Birgerstam

Tog cirka tjugo minuter innan singer & songwriter -dragen märktes, de som live får kämpa för att komma fram.  Musiken antog olika skepnader, blev för en stund behagligt drömsk. Sista sången började mjukt, för att därpå utvecklas till fullskaliga excesser, med bankande trummor och till och med rundgång.

Olsens låtar och sång är av den kalibern att jag får mersmak, även om konserten inte är någon minnesvärd tilldragelse. Rösten leder tankarna till Stevie Nicks och Debbie Harry för att ge en hum om hennes vokala uttryck. Hon borde slipa på mellansnacket, bli tydligare och öppnare. Tyckte mig uppfatta att hon spelade en komposition tillägnad yrkeschaffisar, glömde texten en gång och framför allt att hon ville spela längre än den utsatta tiden på femtio minuter. Noterade att det var långtifrån fullt i tältet på eftermiddagen. Många hade nog inte hunnit komma in på området.

 

 

 

11 augusti, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *