Way Out West: Viljan att kommunicera saknas – Pixies

Skribent:

10/8 2017

3

Foto Peter Birgerstam

Pixies utgjorde en gång i tiden ett sidospår i mitt lyssnande, kultgruppen som varit en förebild för mer berömda band.  Man sysslar med alternativ rock, grunge, postpunk och har till och med vidrört surfpop.  Jag har två album, varav deras största kommersiella framgång Dolittle ska framhållas. Köpte också ett soloalbum med Frank Black (artistnamn). Såg sålunda fram emot konserten, även om jag inte har koll på deras katalog i övrigt och inte hört dem live. Hursomhelst kul att de återuppstått efter en längre paus, ny skiva släpptes i fjol. Att jag blev en smula besviken kan ha olika orsaker. En sådan är definitivt att de vägrar presentera sina låtar,  inte vill tacka publiken och typiskt nog är  fokuserade på att undvika döda punkter.

Det enda publikfrieri som erbjöds har Joey Santiago som upphovsman.  Ser ut som han fjärrstyr sin gitarr när han kopplar ur sladden. Fuzz, rundgångar och giftiga ackord  gör susen. Gillar verkligen mönstren han ristar med sitt vasst uttrycksfulla instrument. Hans inspirerade insats är konsertens största behållning,  som runner up vill jag lägga in den mycket energiske trummisen David Lovering. Snacka om att ligga på och ta täten. Till kategorin trevligheter ska också fogas den andra kompmusikern argentinska Pazz Lenchantin, vars sång hörs i All I Think About Now.

Ett tag in i spelningen känns det som att de hittar sitt rätta liveformat, sedan blir jag återigen tveksam. Tycker det glider dem ur händerna. Är det inte konstigt att en  nydanande grupp med en behändig låtskatt, möter  påtagligt ljum respons från majoriteten av den inte jättestora publiken? Ligger nära till hands att skylla på buttre svartklädde frontmannen Black Francis. Påstår att han inte var på topp, inte hade sin bästa dag.. Och i längden blir hans skrikiga sång enerverande. Borde ha varit mer taggad med ett muntrare sinnelag.

Foto Peter Birgerstam

När det stämmer för Pixies live, uppstår en skönhet i deras malande och tjutande sound. En annan kvalitet är att musiken kan ändra riktning, angenäma klanger framkallas. Men mitt bestående intryck är att de inte förmår att spraka och gnistra, när de inte unnar sig att sträcka ut.

Kanske har jag inte justerat öronen från alla livejazz jag besökt i sommar. För mig levde emellertid inte USA-gruppen upp till sin potential, även om jag förstås jublade när Debaser till slut kom. Andra sånger jag lyckades identifiera var: Um Chagga Lagga, Crackity Jones, Head Carrier, Nimrod´s Son, I´ve Been Tired, Where is my mind? (soundtrack från Fight Club) samt minst tre spår från nämnda mästerverket Dolittle (-89).

 

11 augusti, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *