1-6/8 2017
Al Foster Quintet i en tribute till Charlie Parker var en tillställning jag har ett kluvet förhållande till, en konsert svår att begripa. Man begynte trivsamt men ganska tamt i ypperligt ljud. 74-årige trumnestorn hörde jag på Nefertiti för cirka tio år sedan, en man som uträttat stordåd hos Miles under två epoker. Utan att ta över händer hela tiden saker när han styr skeendet. Redan i andra låten ger sig Freddie Hendrix till känna, en storfräsare på trumpet. Han var konsertens definitiva behållning. På minuskontot bara en duglig hantverkare på sax (fordras aura för att närma sig Bird), ett band utan kemi och en sval konsert som snålar med sprakande gnistor. Pianisten avvek ibland från de tematiska figurerna, fick mycket utrymme i en ballad. Märkligt att jag inte med bestämdhet klarade att identifiera en enda låt. Och vi fick inga introduktioner. I en tjusig långsam låt (Lover Come Back To Me?) klev altsaxofonisten fram. Vidare var det konstigt att den ultimata beboppulsen sparades till allra sist. Då äntligen uppstod vad vi tidigare snuvats på.
Festivalen avslutades med den ofta i Sverige turnerande Joshua Redman (sett honom några gånger), vars senaste projekt heter Still Dreaming. Det är utformat som en homage till pappan Dewey och hans band från 70-talet. Finurlig öppning med skuttande språng, istället för flödande toner. Den mycket respekterade saxofonisten och hans sällsynt samstämmiga kvartett, befinner sig precis i skärningspunkten mellan bebop och fri form. Ron Miles ses på kornett, osannolikt produktive Scott Colley sköter basspelet och bakom trummorna hittas ingen mindre än Brian Blade. Föredrar absolut när de sträcker ut i enastående ensemblespel, vilket framkallar avsevärt välbehag. De korta frenetiska tonerna är svåra att tillgodogöra sig, saknar ibland en melodisk kärna. Silence (Haden) tolkades förvisso vansinnigt vackert. Minns ett otroligt solo av Colley, medan det alltid är en fröjd att på nära håll iaktta världens för närvarande främsta jazztrummis. Brian Blade är ett fenomen. Demanding but often rewarding, var det omdöme jag yttrade efteråt till en engelskspråkig medresenär.
SOFIA II (Support Of Female Improvising Artists) under ledning av Nicole Johänntgen bjöd på spännande nyskriven musik. För andra gången har en charmig och intelligent musicerande kosmopolit fått rekrytera en sättning bestående av musiker med exceptionell talang. Sannerligen häpnadsväckande att de träffades för att repa först dagen före. Hade inte koll på någon av dem, inte ens lovande gitarristen Charlotta Andersson från Malmö. I denna upplaga av SOFIA bidrar konstant en tablaspelare från Nepal, i intervaller hängivna belgiska dragspelaren Annie Niepold och en lika dedikerad harpist från Schweiz, medan engelska Sophie Alloway gör en mycket övertygande insats på trummor. I en raffinerad sekvens byter trummisen toner med Niepolds accordion. Flera av de sammanlänkade instrumentalisterna hade fått i uppdrag att skriva egna alster, alltså inte bara ledaren på saxofoner. Ljudet från harpan förstärktes och förlängdes av elektronisk apparatur. I just Julie Campiches extremt långsamma stycke, hörs ett subtilt underbart outro. Föll pladask för septettens sound, en sällsam mix av ECM-jazz och world music.
Festivalens hedersgäst besitter sedan decennier en svindlande teknik. Gitarrshowen med Al Di Meola och klassiskt skolade Peo Alfonsi blev till ett frosseri i tvära kast. Ränderna går inte ur, vilket på sätt och vis kan beklagas. Bara ibland tyglades teknikövningarna till fromma för musikens kvalitet. Redan som yngling fick han som bekant sitt genombrott i fusiongruppen Return To Forever. Varumärket som racergitarrist nådde sitt krön i och med supertrion bakom Friday Night In San Fransisco. Vid den tidpunkten såg jag honom i Holland. Herrarna har turnerat senaste två åren, vilket förstås resulterat i ett sagolikt samspel. I princip samtliga låtar framfördes med dramatiska konturer jämte blixtsnabba ackordbyten, även de knappt igenkännbara versionerna av Beatles Because och She´s Leaving Home. På upploppet riffade faktiskt ruskigt skicklige assistenten, som var fullständigt inläst på hur låtarna skulle sluta. Kul att på några meters avstånd få höra flamencotakterna i Di Meolas ”slagdänga” Mediterranean Sundance, men duon borde satsat på fler covers.
Deborah Brown med stråkar feat Sylvester Ostrowski hade sammanställt Remembering Ella, ett program med flera nyanser. Den kraftfulla damen från Kansas lanseras som spektakulär, äger en ljusare stämma än vad Ella normalt hade och visar sig vara en hygglig pianist. Med sig på scen har hon polska kammarorkestern Leopoldinum Strings, en pianotrio plus flerfaldigt prisbelönta Ostrowski på saxofon. Vad som aviserats som ett möte mellan två världar blev en ojämn upplevelse, i bästa fall införlivades stråkarna i Browns scatsång eller utgjorde stöd för pianotrions broderande. Men de användes för sällan och kunde fått originellare arrangemang. Tyckte inte heller att den polske saxofonisten bottnade friktionsfritt i det material han tolkade. Å andra sidan fanns mycket jag blev förtjust av. Vill framhålla ett garvat komp som sofistikerat fyllde i. Vidare instrumenten i samverkan med Browns utsökta timbre när Cry Me A River och Summertime dissekerades. Kollektivt bäst var ändå How Deep Is The Ocean, vars perfekta utförande utmynnade i dundrande bifall. Solo tänjde huvudpersonen på sin röst vid pianot i ett extranummer. En magisk stund uppstod!
Bobby Medina har en lång meritlista som stavas respekt. Beakta samarbeten med Temptations, Mel Tormé och Ray Charles. Repertoaren han framför på trumpet med latinstuk, är arrangerade för semiprofessionella XL Big Band från Skåne. Soundet är genomgående slickat, påminner om upphottad easy listening. Det är skaplig standard på storbandet med bra tryck i blåssektionerna och trumslagaren ”Tarzan” fläskade på rejält omgående. Vore orättvist att jämföra med Bohuslän Big Band (som jag hört mycket). Utannonserade gästartisten Frans är hyfsad solist i två sånger medan Hannah Svensson & Jan Lundgren kliver in – oanmälda för publiken – i ett rivigt storbandsnummer. Uppdukat för fest således! Fast när jag besöker jazzfestivaler önskas något utöver underhållning för stunden. Erfarne Medina (vars uppväxt skedde i Mexiko) kunde sin sak, men mitt hjärta bultar inte, enär han överglänstes av de saxsolon som kom från Claus Sörensen. Vidare måste gnällas på stjärnans lust att hålla miniföreläsningar vid varje introduktion. Positiva inslag? Tassande toner som varvades upp efterhand i There Is No Greater Love, gungande partyröj i extranumret med slagdänga av War, en ballad där flera instrument utkristalliseras samt en funkpoppig cha cha – hit av Hugh Masakela.
Harri Paavolainen säger
Hej! Bra skrivet. Ett felkrediterat foto på Nicole Johänntgen, ska vara Harri Paavolainen 😉