Frodig växtlighet bortom naturliga myllan – Ystad Jazzfestival I

Skribent:

1-6/8 2017

Ystad med omnejd

  Foto Markus Fägersten

Är van vid att sådant som näppeligen kan etiketteras som jazz på festivaler omfamnas av en inkluderande storfamilj, Ystad  inget undantag.  På dragspel och cello framför Klaus Paier & Asja Valcic i S:ta Maria kyrka kontrastfylld filmisk kammarmusik, vars tonspråk kan leda tankarna till Kronoskvartetten. Influenser hämtas från Stravinskij och argentinsk tango. Klaus från Österrike och Asja från Kroatien är rutinerade virtuoser, hela tiden med bibehållet melodiskt sinnelag. Av de två är det kroatiskans makalösa handlag med cellon jag främst hänförs av. Genomgående melankoliskt rytmiskt med fantastisk akustik, vars styrka växlar från taktilt  till stormvarning.. Hela skalan från ljusaste ljusa till de mörkaste regionerna återges i ypperlig resonans, ibland med samma  attack som hos Fläskkvartetten.  Den följsamt samverkande duon befinner sig antingen inom ramarna för konst- eller folkmusik.  Koncentrerade lyssnare belönas med meditativa strömningar.  När Paier skiftar till bandoneon införlivar han mycket eget material i en tradition från Piazzolla. Att jag trots min positiva inställning , inte blir lika berörd som förväntat, tror jag beror på att virtuosen är en mer framstående musiker än kompositör.

Ett annat nytt ansikte för mig var bombastiske  finländaren Iiro Rantala, vars solokonsert på basförstärkt flygel gjorde ett outplånligt intryck. Genom att vara sprängfylld av  karisma och ett forcerad ironi gav han verkligen allt, inledde med en fanfar av Bernstein. Med intakt osviklig känsla för melodier, gärna originella sådana, tänjer han på  pianots kapacitet. Anslaget är iögonfallande!  Kan inte erinra mig ha hört någon spela på samma sätt. Vilket egensinne och vilket häpnadsväckande ljud! Från ett åtminstone delvis preparerat instrument, sköljer över oss egna Freedom, aria ur Carmen, deppig finsk folkmusik, Norwegian Wood och en himmelsk vacker komposition betitlad Tears (homage till Esbjörn Svensson). Denna frustande roande personlighet skulle en engelskspråkig person definiera som ”quite a character, almost too much”. Finalen bestod av hejdundrande allsång i Beatles All You Need Is Love. Innan dess hade han fått med oss på en fantasifull resa, vars glimrande sista stopp var en osannolik version av Den blomstertid nu kommer, framförd fyrhändigt genom Jan Lundgrens assistans.  Vi var med om en musikalisk happening med någon som spelade med hela kroppen och älskade att kommunicera. Rantala var så överväldigande, att jag  undrar hur mycket annorlunda han låter i inspelad form på skivbolaget ACT.

Foto Harri Paavolainen

Viktoria Tolstoy Quartet måste betecknas som kändisar i svenskt musikliv, även för en bred allmänhet är rimligen den blonda långa sångerskan en välbekant artist. Så sent som i våras hörde jag ett set ur deras  projekt Meet Me At The Movies, tillika namnet på  aktuella skivan. Hon omger sig med maken Rasmus Kihlberg (trummor), Mattias Svensson (bas) och Krister Jonsson (gitarr). Låt mig omgående meddela att spelningen som vädret tvingade inomhus,  förtjänar en sliten klyscha.  Mixen av inlevelsefull schlager, mjuk pop och värsta rockös renderade i stående ovationer.  Publiken fick ta emot ett ymnighetshorn av lust från scen av taggade musiker, varav särskilt Krister Jonsson på elgitarr var i sitt esse. Han ömsom kramade ur vilda höghastighetsackord, ömsom spelade långsamma gnistrande vackra dito. Bortsett från den låt Tolstoy sjöng  på duo med basisten, fanns han i centrum hela konserten, oavsett om han riffade loss eller sparsmakat höll tillbaka undviker han att bli grumlig.Melodierna behärskade han fullständigt. Tycker att huvudpersonen bottnade förträffligt i repertoaren. Hon textar föredömligt, har en stark röst  lika bärkraftig som en glidflygares vind. Skönt nog, fanns den för henne svårfångade emotionella aspekten med tillräckligt ofta. Elbasen pumpade på delikat, medan rytmen markerades aptitligt av hennes make.  Av alla superba tolkningar framhålls alldeles extra Have A Good Time, New World samt Calling You.

Foto Markus Fägersten

Tog mig till hotell Saltsjöbad beläget intill havet för att återigen höra flerfaldigt prisade supergruppen Tonbruket. Inledningen överraskade drömsk med rent gitarrljud och typiskt gnisslande sound från ihopkopplade keyboards. Kompet startar försiktigt. Successivt ökas intensiteten, möjligen oavsiktligt framkallas Bob Hund – vibbar. Gruppen har inmutat en helt självständig klang- och rytmvärld. Deras psykedeliskt rotade fusion bygger på  kontraster och bruk av dissonanser. Man har säkert hämtat inspiration från King Crimson, Gong och inte minst Krautrock. Martin Hederos  gick på knock i stötigt grooviga Dig It To The End. Och Johan Lindströms pedal steel gifte sig med förvrängda toner från klaviaturer. Hederos som flitigt bytte instrument, spelade i några längre sekvenser violin frejdigt uttrycksfullt.  Ett stycke jag associerade med arabiska toner, hamnade ungefär så långt borta i Avantgardistan det går att komma på en jazzfestival.  Nämnda mångsysslarna  kompletteras av bandets grundare Dan Berglund och den relativt unge Andreas Werlin på trummor. En explosiv urladdning med Werlin piskande sina trummor längst fram i ljudbilden utgjorde extatiskt extranummer. Blev en mäktig konsert som infriade förväntningarna.

Foto Markus Fägersten

Avrundar en flytande kategori med något jag garanterat kommer ha med mig resten av livet, något som var galet bra.  Den japanska pianisten Hiromi har gjort succé tidigare i Ystad. Bildligt talat golvar hon publiken, får oss  att brista ut i glädjerus.  I fjol förbluffades hon själv av harpisten Edmar Castanêda från Colombia, vilket ledde till att två av världens främsta instrumentalister numera framträder som duo. Ljudet är fenomenalt! Flygeln klarar toner långt utanför de gängse, medan Edmar har reverb kopplat till sin specialbyggda(?) harpa.  Hur de med sina två händer kan utvinna så mycket halsbrytande förförisk musik förblir en gåta. Han är mest inriktad på folkmusik från Sydamerika, hon allätare som inmundigat allt ifrån metal till Beethoven. Båda komponerar, men det är Hiromi som skriver nytt till denna konstellation, eftersom musik i deras extremavancerade stil inte fanns. Vi hänförs av hennes svit om de fyra elementen . Noterade direkt impulsiviteten och passionen. Det mest underbara är dock att ekvilibristiken inte bara blir uppvisning. Fast de ofta omilt, i ofattbart uppdrivet tempo angriper sina instrument, blir resultatet kontinuerligt fängslande med melodiska huvudspår.  Energiskt kroppsspråk och fäbless för effektfulla kontraster, förhöjer ytterligare. Var för sig ger de varandra utrymme för solostycken. I en hyllning till Jaco Pastorius demonstrerar sydamerikanen  sin suveränitet. I ett kantigt mästerligt groove närmast kopieras den stilbildande basistens kännetecken.  Klanger, rytmer och samspel i symbios renderade i en magisk halvannan timme.  Är allt annat än ett scoop, men ni musikälskare som i likhet med mig hade missat denna fabulösa duo: gör er en tjänst och kolla upp dem.

 

 

 

8 augusti, 2017

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Harri Paavolainen skriver:

    Hej! Fotot med Tonbruket är av Markus Fägersten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *