Filmrecension: Maudie – gripande om rätten att vara udda

Maudie
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi Aisling Walsh

En mycket vacker och gripande film om två udda personligheter som finner lycka och livskvalitet tillsammans. Filmen bygger på konstnären Maud Lewis liv.

Maud är en ung kvinna i 1930-talet i Nova Scotia. Hon har en förvriden kropp, med smärtor på grund av reumatism. Hennes föräldrar är döda och hennes bror som skulle ta hand om henne säljer deras föräldrars hus och kastar över vårdnaden av Maud till deras tant Ida. Maud får hela tiden höra att hon inte kan klara sig själv och att hon inte kan ta något jobb, att hon inte duger något till. Det enda som ger henne lyckokänslor är när hon målar.

Maud spelas av Sally Hawkins och denna rolltolkning är en av filmens allra största behållningar.  Sally Hawkins är så bra, hennes röst som växlar från låg, viskande till grodliknande fnysningar och den breda kanadensiska språkmelodin och hennes förvridna kropp. Och inte att glömma bort hur hon så ofta ser ut att le i smyg, som om hon vet något fantastiskt som ingen annan vet – och det gör att hon står ut med vilka förhållanden som helst. Det lär bli en hel del filmpriser för Sally Hawkings rollprestation.

En dag tar hon sig haltande till bygdens butik där hon ser när butiksföreståndaren hjälper den vresiga, argsinte Everett att skriva en lapp att han söker ett hembiträde. Maud ser sin chans att skapa ett eget liv, att komma bort från tant Ida.

Everett, som spelas av Ethan Hawke, är en butter, sur man som verkar vara uppväxt i bygdens barnhem,  som han som vuxen fortfarande har kontakt med genom att utföra mindre arbeten för hemmet. Han försörjer sig med  olika påhugg och säljer fisk. Det är tydligt att han har flera funktionshinder eller hur det ska beskrivas. Han kan knappt läsa och skriva, han har ett temperament utan like och rör sig som om han inte riktigt har en vuxen mans intellekt. Han är en rätt vidrig person och när Maud flyttar in hos honom och blir hans hembiträde är han inte snäll mot henne. Men Maud ser tydligen något i honom och sakta förvandlar hon deras hus och deras liv.

Maud målar. Hon målar så fort hon kan. Hon målar på väggar, på kartongbitar, på stolar, på fönster. En dag kommer en kvinna från New York dit och beundrar hennes målningar. Intresset för Mauds konst växer och den amerikanske vicepresidenten Nixon köper en av hennes tavlor. Hon blir uppmärksammad stort runt om i USA i tv och tidningar. Ändå, trots att Everett och Maud (som vid laget hunnit gifta sig) egentligen skulle ha råd att bo modernare och dra in elektricitet i stugan fortsätter de att leva under små omständigheter, enkelt och nöjda. Hon är lycklig så länge hon får måla och hans uppgift blir att sköta hushållet.

Det är en vacker berättelse men en sak som gör mig väldigt ledsen när jag ser filmen är att jag tänker på hur livet är i vårt svenska samhälle idag, där två så unika och udda personligheter troligen inte skulle ha någon chans att utvecklas eller ha något bra liv. Everett skulle aldrig klara det svenska gymnasiet och skulle inte kunna försörja sig med småsysslor och bo billigt i ett eget hus och Maud skulle pumpas full av mediciner som tog bort hennes livskraft.

Filmen är ett irländskt-kanadensiskt samarbete och är inspelad i Newfoundland och i Labrador. Den visades på Torontos filmfestival 2016 och har därefter vunnit flera priser på olika filmfestivaler.

 

25 juli, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *