Bokrecension: Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk

Den rödhåriga kvinnan
Författare: Orhan Pamuk
Utgiven: 2017-04
Översättare: Mats Andersson
ISBN: 9789113076300
Förlag: Norstedts

En 15-årig pojke, Cem, måste jobba en sommar som lärling hos en brunnsgrävare i Turkiet. Han behöver tjäna pengar för att kunna söka in till universitet eftersom han och hans mor är fattiga sedan hans far övergett dem. Den unga Cem och hans lärare i att gräva brunnar, mäster Mahmut, har en fascinerande sommar tillsammans där de gräver sig djupare och djupare ned i marken igenom lager av sand, lera och sten för att hitta vatten samtidigt som de på natten under stjärnklar himmel berättar uråldriga sagor för varandra samtidigt som det moderna Istanbul sakta med säkert närmar sig. Romanens första halva är mästerlig. Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006 och i den här romanen håller han allra högsta Nobelpris-klass.

Sommaren då Cem och mäster Mahmut gräver för att hitta vatten utspelar sig under 1980-talet och det är en tidsepok som nu är förbi, idag borrar tekniker efter vatten med kraftfulla maskiner. Romanen skildrar hur det moderna Turkiet växer fram och under ytan bubblar det av konflikter mellan olika grupper: mellan regeringstrogna, vänsteraktiva och islamister.

Romanen berättar saker på flera nivåer. Mäster berättar sagor och legender ur den turkiska mytologin och ur koranen som han berättar som om han själv upplevt dem. Det är en bra metafor för kulturens kraft. En kväll blir Cem ombedd att berätta något. Han kommer ihåg en berättelse han läst om en man som heter Oidipus och som liten föddes som prins och spåmän förutsade att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. För att rädda honom från denna framtid flyttar han. Denna grekiska myt om Oidipus känner väl alla till. Oidipus möter en äldre man på en bro som han slår ihjäl och sedan gifter sig med en kvinna – och långt efteråt uppdagas det att mannen han dödat är hans far och kvinnan han gift sig med är hans mor.

Cem kan inte glömma berättelsen om Oidipus och växer samman den berättelsen med det persiska nationaleposet Shahname och berättelsen om Rostam och Sohrab där en far överger sin son och när de möts dödar sin son. Cem blir nästan sjukligt engagerad i att söka upp dessa två berättelser i gamla böcker, i konst. När han och hans fru till sin stora sorg aldrig själva får något barn blir det deras livsuppdrag att söka all världens information kring dessa två berättelser samtidigt som de tillsammans bygger upp ett byggföretag som gör dem rika.

Romanens första halva då Cem och mäster Mahmut gräver en brunn är helt underbar att läsa. När Cem sedan blir vuxen och jagar de två berättelserna om fäder som dödar söner och söner som dödar fäder mister romanen lite av sin lyskraft. Det blir lite övertydligt och långdraget – men med Orhan Pamuk målande språk är det givetvis ändå gripande.

Den rödhåriga kvinnan är, som bokförlaget beeskriver romanen, en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Orhan Pamuks nya roman utspelar sig i den vibrerande skärningspunkten mellan öst och väst, mellan tradition och det moderna. Det är en både kittlande och angelägen idéhistorisk utflykt, skriver Marit Furn.

Ur recension i Kristianstadsbladet:
Orhan Pamuk brukar kritiseras för att vara alltför opolitisk i en tid när Turkiet behöver kritiska litterära röster. ”Den Rödhåriga Kvinnan” är en oerhört politisk bok, utan att vara ett dugg politisk.

Den visar med kuslig klarhet hur kulturen, det mänskliga, mytiska, sagolika och troende, kontrasterar mot superegoismen, självförhärligandet och svinkapitalismen.

17 juli, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *