Orfeus & Eurydike på Confidencen – imponerande, starkt, vackert, berörande

Foto: Martin Hellström

Orfeus & Eurydike
Tonsättare: Christoph Willibald Gluck
Libretto: Raniero De Calzabigi
Iscensättning, version, instrumentation & musikalisk ledning: Arnold Östman
Premiär på Conficencen, Ulriksdal 14 juli 2017

Sången, dansen, scenbilden, orkestern – allt samverkar för att ge oss en berättelse och förmedla känslor på flera plan. Uppsättningen av Orfeus & Eurydike på Confidencen ger precis det som jag tror skaparna av denna opera ville.

Arnold Östman som ligger bakom iscensättningen skriver i programbladet:
– Var ska man börja då man förbereder Glucks verk Orfeus & Eurydike? Det man slås av är nog hur allt hänger samman. Hur alla delar hör ihop och hur ett klassiskt verk som detta lever i alla detaljer och bilder en sådan enhet som tack vare musiken får liv och rörelse i nuet.

Maria Sanner som Orfeus. Foto: Martin Hellström

Ja, iscensättningen följer detta. Helt. Allt hänger samman och bildar en enastående helhet, in i minsta detalj, från dräkterna till doften av stearinljusen (som alla föreställningar på Confidencen görs den till stearinljus som enda ljuskälla), varje ton från orkesterns instrument som alla är tidstrogna, dansarna rörelser, sångarnas framförande och den duktiga kören.

Handlingen kommer från den grekiska mytologin och berättar om Orfeus som älskar Eurydike så oändligt mycket att när hon dör vill han inte leva längre. Hans stora kärlek och tunga sorg berör gudarna som därför ger honom tillåtelse att ta sig ner till dödsriket för att hämta sin älskade Eurydike. Gudarna ställer bara ett villkor för att han ska få hämta henne tillbaka till de levandes rike. Han får inte titta på henne, inte möta hennes blick och han får inte berätta för henne om denna regel. Orfeus hittar henne i dödsriket och tar henne därifrån men ju närmare de levandes rike hon kommer desto värre upplever Eurydike det. I dödsriket var allt harmoni, ingen sorg, ingen smärta, inga plågor och dessutom förstår hon inte varför Orfeus inte tittar på henne. Givetvis står inte Orfeus ut med hennes klagande utan till slut tittar han på henne – och Eurydike når aldrig de levandes rike igen.

Orfeus och Eurydike är ett flitigt använt motiv inom konst, musik och teater. Glucks opera som Conficencen nu satt upp är ett exempel, och Offenbachs operett Orfeus i underjorden är ett annat. Claudio Monteverdis Orfeus från 1607 anses vara en av de första ”riktiga” operorna.

Den har också skildrats på film, till exempel i Jean Cocteaus Orphée (1950) och i Marcel Camus Orfeu Negro från 1959 som utspelas i Rio de Janeiro under karnevalen. I populärkulturen finns temat bland annat i gruppen Herds’ sång ”From the underworld” (1967).

För mig är Glucks typ av opera mina favoriter, den så kallade reformoperan där Gluck vill (som han skriver i förordet till en annan av sina reformoperor Alceste):
– Jag ville på nytt ge musiken dess sanna uppgift: att tjäna dramat för att förstärka dess känslouttryck och det intressanta i dess situationer utan att avbryta handlingen eller förstöra den genom onyttig och onödig utsmyckning …

Tydligast märktes förändringarna genom att dansen vävs in i handlingen och att arian inte stannar upp operans handling utan flyter med i handlingen.

Östmans iscensättning på Confidencen har lyckats mycket bra. Här är det helheten och samspelet som förmedlar något. Avslutningssången med kören och alla sångare är helt fenomenal, helt enastående – det var så starkt att jag rös. Jag är inte så förtjust i operor med många och långa solo-arior där publiken ska applådera och ropa bravo. Reformoperor, som denna, kom under 1700-talet.

Det jag kunde tycka var lite synd var att det mesta av sångerna framfördes på italienska, utan att någon översättning fanns. Några få sånger framfördes på svenska. Mest saknade jag översättning under den långa färden från underjorden där jag som tittare inte visste vad Eurydike klagade över. Orden och deras betydelse är förstås bara en liten av vad operan förmedlar, den talar ju till oss på många andra sätt: genom scenbilden, dräkterna, dansen, musiken, sången. Som helhet är det en mycket lyckat, välgjort och samspelat. Det är naturligt, imponerande, starkt, vackert och berörande med skickliga musiker, vackra dräkter och duktiga sångare.

Medverkande
Orfeus – Maria Sanner
Eurydike – Albina Isufi
Amor – Johanna Wallroth
Dansare & Kör
Confidencens Orkester

 

Foto: Martin Hellström

16 juli, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *