Filmrecension: Imorgon börjar allt – en film som spretar åt för många håll

Imorgon börjar allt
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 augusti 2017
Regi: Hugo Gélin
I rollerna: Omar Sy, Clémence Poésy, Antoine Bertrand, Gloria Colston

Omar Sy, som många säkert uppskattade i den kritikerhyllade filmen ”En oväntad vänskap”, spelar Samuel som är en ung man som lever ett bekymmerslöst liv på Franska Rivieran där han tar ut turister på guideturer och han håller igång på disco och har många olika kvinnor och tjejer. En dag vänds hans liv upp och ned då Kristin, en av hans många kortare romanser, dyker upp med en baby som hon lämnar över till honom och sedan bara försvinner utan ett spår. Där står han, världens hålligångare och en av de minst seriösa unga män som kan hittas och har ansvaret för en liten dotter.

Filmen har flera intressanta vinklar och duktiga skådespelare – den kunde blivit mycket bra men spretar nu åt för många håll.

Samuel beger sig till London och försöker få tag på Kristin, mamman till dottern – men Kristin är totalt försvunnen. Av en slump blir han vän med en man från underhållningsbranschen som bor ganska lyxigt och som tar Samuel under sitt beskydd. Samuel får ett välbetalt jobb av hono som stuntman och de bor och lever tillsammans, detta omaka par: en ung heterosexuell man och en medelålders homosexuell man. Dottern får växa upp där i en högst okonventionell familj. Samuel upptäcker att han inte är så hopplös som pappa som han trodde själv – bara att hans dotters liv inte är direkt ett vanligt medelklassliv utan rätt unikt och originellt. Men en dag händer något oväntat och det mesta vänds upp och ner.

Berättelsen är vacker, utan tvekan. Den har flera fina ingredienser även om jag som tittare upplever en del lite för uttänkt, typ: ”Vi låter en väldigt heterosexuell man bli sammanboende med en utpräglad homosexuell man. Då är vi moderna. Och männen blir jättebra föräldrar till en liten flicka.”

När jag känner att en film, eller en berättelse, för uppenbart försöker vara moderna och frisinnade kan jag backa bakut. Det känns inte riktigt ärligt. Det känns som att filmen bara vill rida på en våg av nytänkande.

Filmens största minus är dock att den har för många berättelser – länge tror vi att det handlar om en mans utveckling för att sedan bli ett drama om föräldraskap som bryter mot alla gamla normer för att sedan bli en skildring av en förfärligt vidrig kamp om vårdnaden av ett barn. Sedan i slutet visar det sig att filmen egentligen handlar om sorg.

12 juli, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *