26/5 2017
Gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater
Manus: Anton Tjechov
Regi och bearbetning: Nina Särkimäki
Musik: Thomas E Frank
Unga Folkteatern är en medlemsdriven ideell teaterförening, ett forum i gränssnittet mellan professionella och icke- professionella utövare. För kanske drygt tio år sedan hade jag turen att få vara med, då de visade upp sin verksamhet i form av ett jubileum under en heldag. Sedan dess har jag i recensioner lovordat ett flertal produktioner, av vilka kan framhållas Timmarna med Rita, Breaking The Waves, Kliniken, Området och Stålverket. Då har regissören hetat Kim Lantz (initiativtagare till Unga Folkteatern). Desto större blev därför min besvikelse över nya uppsättningen. Den engagerar inte, gör inte alls samma intryck som uppräknade pjäser. På pappret ser det ut som en god idé att spela upp highlights ur Morbror Vanja, Måsen och Tre systrar.
Tjechovs dramatik är knepig att framföra på ett relevant sätt, i bästa fall är den existentiellt allmängiltig vare sig den görs totalt uppriktigt och humorfritt eller med ironisk anstrykning. Här blir det tyvärr varken hacket eller malet. Har sett både traditionella uppsättningar och extremt utmanande tolkningar. Den ryske melankolikern ger i sina rollistor generöst med utrymme för sysslolösa bortskämda gestalter som lider och frekvent signalerar tankar på uppbrott. Krävs mycket känslighet – taktilt skruvande kompletterat med djupt borrande – för att hitta rätt inställning. De som kom närmast i tonträff var Erik Åkerlind (gjorde succé i Valerie Solanas ska bli president i Amerika) och ömhudade Viktor Karlsson. Om man ska generalisera övertygar männen i ensemblen mest, fast från dem hörs emellanåt otydligt uttalade repliker.
Under cirka 100 minuter ser vi sju skådespelare i ett antal scener från nämnda klassiker. Entré görs genom att de över huvudena bär en ihoprullad matta, varpå plats intas på bastanta stolar . Sedan spelas ur världsdramatiken välkända möten upp framför stolsraden. Övergångarna symboliseras med korta musiksnuttar. Vi noterar typisk rekvisita som geväret på väggen, den ihjälskjutna blodiga måsen och lantläkarens väska. Det hjälper inte när laddningen uteblir, trots att i princip varje möte på tu man hand utspelas i högstämd tonart. Tråkigt att meddela, men skådespelare och regissör lyckas inte dra in mig i den ryske melankolikerns många förvecklingar. Nickar faktiskt till några gånger, vilket också kan bero på en ansträngande vecka med tyngande nattpass.
Visst finns antydan till den myckenhet förtvivlan, längtan och beslutsångest som vi förknippar med Tjechov och hans dramer. Men överlag måste hävdas att man inte tillför något väsentligt med sitt potpurri, skulle i så fall vara en osäkerhet om nyckelscenerna klarar sig på egen hand utan sammanbindande intrig. En information av demografisk art är att åldersspannet i ensemblen är avsevärd. Skiljer mer än ett halvt sekel i ålder mellan Isabelle Grill och Maria Grahn (Nationalteatern, Minsta Teatern). Tjechov In Love är självklart inte dålig teater, fast i jämförelse med det mesta jag sett av Unga Folkteatern ett ganska ljummet pjäscollage.
Medverkande: Maria Grahn, Ylva Fredriksson, Ole Robertz, Cecilia Hackzell, Isabelle Grill, Viktor Karlsson och Erik Åkerlind