Recension av tv-serie: Twin Peaks säsong 3 – mardrömslikt och fängslande

Twin Peaks: The Return
Betyg 4
Visas på HBO Nordic

Obehaglig, orimlig, visuellt svindlande och fängslande från ruta ett. Twin Peaks är tillbaka och det med besked. Kulturbloggen har sett de fyra första avsnitten av David Lynchs och Mark Frosts legendariska serie.

Twin Peaks är byn som Gud glömde, befolkad av märkliga väsen som dvärgar och dubbelgångare och egendomliga figurer som den kaffe-suktande agent Dale Cooper, Susanna, damen med det talande vedträet och Tommy Hawk Hill, spirituell vicesheriff och stigfinnare. Här sker mystiska ting. 27 år har passerat. Laura Palmer är sedan länge död och Cooper har lagt sin brottsutredning åt sidan. I en mardrömslikt värld samtalar Cooper med kända karaktärer från seriens universum. Samtidigt utreder polisen i Twin Peaks mordet på paret vars huvuden slitits av. Vem ligger bakom dådet? Kan det vara Bill, mannen som påstår sig aldrig ha besökt brottsplatsen men vars fingeravtryck kan hittas överallt på det blodiga täcket där de lemlästade paret sitter.

Mystiken tätnar. Twin Peaks säsong 3 är tillbaks och det är med besked. Ingen lär bli besviken. I serieväg är detta de senaste 30 årens mest syrade, vrickade som visats på en TV-skärm.  Även om nutidens Tv-tittare vant sig vid konstigheter och ond bråd död är det inget mot vad Twin Peaks tredje akt bjuder på.

Det är skruvat och konstigt så det slår. Och förvirringen fortsätter öka i samma takt som berättelsen utvidgas. Lynch kan konsten att skruva till en historia. Medvetet sätter han ut sidospår, som vilseleder.  Men i virrvarret av idéer och galna bildkollage finns en berättelse som fängslar. Kanske finns svaret gömt bland alla planteringar. Men det linjära och logiska tänkandet hjälper föga för att förstå sig på  Lynchs mystiska universum. Låt dig istället översköljas av mäktig bildpoesi och innovativt berättande i årets stora tv-händelse.  

Lynchs kreativa sätt att måla fonder ger oss oförutsägbara historier att gå vilse i. Hans öga för detaljer och miljöer är slående. Bildspråket sprakar av färg och lekfullhet. I en scen ser vi Cooper köra bil när en  röd ridå i bokstavlig mening plötsligt dras ner över våra ögon och voila! vi befinner oss på en ny plats. 

Jag stör mig på det onödiga kvinnovåldet och sexismen, något som bidrar till ett mossigt intryck. Men de välskrivna, syra-trippade manuset och den  visuella bildvärlden gör att vi lätt glömmer sådana brister. Inte minst är Lynchs och Frosts känsla för humor beundransvärd. Här finns sekvenser som lockar till skratt som när en paralyserad Agent Cooper kliver ur limousinen och chauffören väntar snällt vid hans sida, men Cooper rör sig inte ur fläcken. Efter ett tag blir situationen för den vänliga servicemannen ohållbar. Som undsättning kommer frun i huset ut och leder sin vilsna man fram till dörren. Humorn finns även i karaktärsbeskrivningarna. En av flera favoriter är stendöva vice-kommissarien Gordon Cole som skickligt spelas av Lynch själv. Det är en kuff som pratar högljutt och ständigt missuppfattar andra.

Twin Peaks är efter fyra avsnitt sedda en välgjord och egendomlig serie som skapar bestående intryck. Lynch är en galning vars visuella gestaltning av tankegångar slår allt i serieform just nu.

 

 

24 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *