Briljant drastiskt berättande från självsäker mästare

Skribent:

TOMMY (memoarer)

Tommy Berggren  (Betty Skawonius grundmaterial och research)

Utgiven: 2017 – 05

ISBN: 97800136796

Förlag: Albert Bonnier

 

Ända sedan det i SVT:s Min sanning avslöjades att en biografi var påbörjad, har jag tillhört de fans som ivrigt väntat i åratal, har till och med kontaktat landets två största bokförlag utan att få besked.  Om detta sug har förstås inte en veteran som vet sitt värde, kunnat avhålla sig  att skämta om. Förhandssnacket har  skapat rabalder.  I hetluften har upphovsmannen hamnat när han gjort PR. Har rört sig om ohämmat flirtande, objektifierande och nedsättande epitet.  Minst en gång har han bett om ursäkt. En annan kontrovers handlar om att mångårige intervjuaren, som dessutom stått för omfattande research, bara krediteras i det finstilta längst bak.  Berggren tog enligt journalisten befälet över texten. Men han medger i epilogen – inspelad på Operabaren luciatid 2016 – att utan just Skawomius och redaktören hade boken inte blivit av.  Besvärande omständigheter som skymmer  sikten.

Inte oväntat blev jag fullkomligt absorberad av TOMMY. Slukade den under en helg trots formatet på över 550 sidor inklusive överdådigt bildmaterial.  Den som hängt med – sett och hört Berggren imitera – i teveprogram och i dokumentärer av Stefan Jarl;  har i likhet med undertecknad redan fått ett antal dråpliga och drabbande anekdoter serverade. Första mötet med Bergman i bakrusigt tillstånd har redan uppnått klassikerstatus. Detaljskärpan i hågkomsterna är förbluffande.  Bygger de på dagboksanteckningar,  hästminne eller har han tillåtit sig konstnärliga friheter? Redan i 12-13 års åldern debuterade en förslagen naturbegåvning i rollen som karismatisk berättare. Målgruppen: jämnåriga i Masthugget som mot betalning fick höra vad som tilldragit sig på barnförbjuda matinéer.

Mannen som kallar sig en av de största målgörarna inom svensk teater, vägrar i likhet med idolen Zlatan att  underordna sig jantelagen. Han koncentrerar sig på två givna huvudstråk.  Karriär inklusive tillägnad estetik  varvas med generösa  inblickar i privatlivet. Ett berörande stråk skildrar släkt och föräldrar, vilka han haft ambitionen att ge upprättelse. Något han definitivt lyckas  med!  En tanke slår mig.  Skildringen av Tommy (återgått till förnamn utan h)  skulle näppeligen antas som manus i en spelfilm, synopsis skulle avslås med hänvisning till bristande trovärdighet. Bara det faktum att han i tonåren lyckas träffa  Charlie Parker, Lars Gullin samt Jan Johansson gör en jazzälskande recensent perplex.

Sannsagan om arbetarungen och skilsmässobarnet från Göteborg som vantrivs i skolan,  har en pappa som får fylledille plus två kusiner som begår självmord; tar en abrupt vändning när han råkar slinka in på en föreställning med Per Oscarsson som stjärna. Berggren blir ”frälst” och bestämmer sig för att satsa helhjärtat på konsten. Från att ha haft det knapert kan han i mogen ålder frottera sig utomlands och bli bundis med amerikanska giganter vars genombrott kom på 70-talet.  Under jetsettillvaron längtar han efter att få träffa Sinatra och Brando och mår  som en prins. En makalös klassresa av en person med hedonistiska böjelser, som ändå nobbade  anbud från fula och dumma Hollywood.

Finns flera kärleksfulla porträtt, i synnerhet på mamma, motspelerskor och Bo Widerberg. Hyllningar av mindre omfång adresseras exempelvis Lars Hansson, Karin Kavli, Roy Andersson och uruppförandet av Lång dags färd mot natt.  Lägg därtill ett antal  kvinnor, vars erotiska utstrålning givit honom många lyckliga stunder jämte flera långlivade förhållanden. Framgår att driften och förmågan att bli förälskad har varit en dominerande kraft, vilket en känd podd  avkodat som en pueril läggning. Det märkliga är att egna behov så pass ofta får utlopp genom ömsesidig attraktion, för en man som feminister kan anklaga för att tänka med viss kroppsdel. Vänder vi på steken utdelas kängor till flera chefer på Dramaten i nutid. I och med  hängivet regiarbete två senaste decennierna, ges  kittlande inblickar i slutna repetitionssalar.  Oförblommerat och uppriktigt skrivs med värme om de vedermödor som några av vårt lands största skådespelare brottas med under Berggrens coachning. Särskilt minnesvärd är problembeskrivningen i fallet Allan Edwall.

Efter att ha tagit del av ett mustigt läsäventyr har jag en teori. Att berättaren varit med om så många omvälvningar och extrema situationer, har säkerligen bidragit till att han kunnat nå längre än övriga kollegor. Han påstår i boken att man ska visa sig själv, inte verktygslådan.  Känslans betydelse betonas och vikten av att lämna ett personligt meddelande.   Med passion, blickar och laddade repliker har han trängt in i betraktares hjärtan alltsedan Barnvagnen och Kvarteret Korpen.  (Har tyvärr inte sett honom live, däremot några av de uppsättningar han regisserat.)  Kanske har det framgått redan. Dock, för att ge en rättvis bild av denna tegelsten, måste påpekas att den fint förpackade utgåvan innehåller många leenden och garv. Tommy uppger att boken har blivit precis som han önskat. Vad beträffar psykologiserande om sig själv och eventuell ofullkomlighet finns sådana rader, fast de är typiskt nog en raritet.

Saknas något? Jo, en kronologisk verksförteckning plus namnregister hade underlättat. Vidare är jag nyfiken på vilka frågeställningar från Betty Skawonius, som mest inspirerade ett allt annat än ödmjukt snille. Kritiker vars återgivna beröm bekräftar många succéer, hade gärna fått kompletteras av kollegors synpunkter. Förvånas över att inget finns med om  Glasblåsarens barn fast det blev en guldbagge, och att högexplosiva teveproduktionen En far (Widerberg/ Strindberg) bara nämns i en bisats.

Jag har använt filmklipp på Berggrens agerande i fackliga sammanhang. Vad passar då bättre än att hålla fram hans återkommande upprördhet över girighet och ojämlikhet?

En upprördhet han ärvt av sin far som var ordförande i Sjöfolksförbundet. Utan att drabbas av apati  hade fadern inställningen att ”enfald och girighet styr människors handlingar och att världen är sinnessjukt orättvis.”  Genomgående går berättaren  på hänförande offensiv, njuter av redovisa vad han varit med om,  i memoarer vars talspråkliga jargong och exceptionella historier lockar till sträckläsning. Bladvändaren är motsatsen till torrt reflekterande, spinner istället lustfyllt  en väv av självständigt kompromisslöst konstnärsliv.

 

 

 

 

24 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *