Exalterad av dynamiskt korsdrag – Johan Lindströms Lost Inferno på Nefertiti

Skribent:

5

13/5 2017

Konsert på Nefertiti Göteborg

   Fotogalleri Klas Ålander

Under 2000-talet har Johan Lindström varit ett aktat namn i musikbranschen.  Flera gånger har han spelat i kungafamiljens närvaro, senast när Pattis Smith gjorde sitt omtalade framträdande under Nobelprisutdelningen. Han är ofta anlitad som producent, har egen studio och medverkar på åtskilliga kända artisters skivor eller turnéer. Han fick exempelvis förtroendet att ansvara för Freddie Wadlings sista album.  Ändå något av en doldis för gemene man. Om jag utgår från mig själv, upptäckte jag 70-talisten i och med hans samarbeten med Totta Näslund och kretsen kring den legendariske sångaren. Mycket tack vare producent Lindström låter det förträffligt luftigt och avspänt, på flera av Tottas sista album (även Dylan-plattan med Wiehe). Live har jag hört mannen att hylla med bland andra Per Texas Johansson, Isabella Lundgren,  Johan Johansson trio ( klaviaturspelaren bosatt i Göteborg), Goran Kajfes, Ane Brun och förstås i Tonbruket där han ingår.

För cirka fem år sedan befann jag mig på Nef en vardagkväll. Lost Inferno med Bengan Blomgren i framkant framförde då Johans märkvärdiga musik.  Tar mig fram till dagens datum via en  halvhemlig spelning i vintras  som gav ofantligt mycket mersmak, en flödande urladdning av i princip nuvarande sättning en spårvagnsresa från centrum.  Anländer till jazzklubben strax innan bandet ska gå på. Det är ganska välfyllt, stämningen förväntansfull. Hittar en pallplats på flanken vid baren, vilket  tyvärr medför skymd sikt. Konserten över två set har rubricerats som jazz, förmodligen för att tre ytterst etablerade blåsare från den världen finns med. Dock, i marknadsföringen har andra termer lagts in i innehållsdeklarationen. Gatublues från Hawaii, weird americana, europeiskt sekelskifte, film noir, svensk vemod och rumänska influenser anges som riktmärken.  Egentligen är det djupt orättvist att pådyvla Johan stämpeln eklektiker. Enligt en av hans medmusikanter på scen, har han införlivat ett helt eget tonspråk.  ”Som att öppna en lucka till kosmos” , var följaktligen en kommentar  ur publiken efteråt.

Spännvidden var hänförande, en enastående kvalitet i sig..  Krängande  groove kontra brötigt kantigt sound, skiftningar mellan starkt och svagt och tvära kast från vackert till vildsint.  Oundvikligt att inte droppa ett antal referenser. Allra första impulsen: Peter Green och Albatross. Blev en böljande njutning när komp och svävande blås backar upp smeksamt bändande av strängar i  Serengeti. I total kontrast till röjiga The Run, vars  beat med lödigt blås var lika mycket örongodis. Absolut en favorit! I låten ingick bångstyrigt solo på tenorsax av Thomas Jäderlund som förde tanken till en viss Ornette. I en formidabel öppning hördes vidare en låt uppbyggd i flera lager betitlad Perikles.  En heltänd blåssektion hade fräcka inpass var och en till ett fantastiskt komp, bandmedlemmarna fick möjlighet att vara elastiska och Hawaii-harmonier briserade. Stycket utvecklades från nästan-spräck till att påminna om klassisk Dylan.  Före paus lirade låtskrivaren själv en finstämd avskalad melodi, utan att använda sin vidlyftiga arsenal av effektboxar och pedaler.

Johan Lindström trakterar nästan alltid stränginstrument live. Ett sällsynt undantag inträffar efter paus då han under en hymn sitter vid flygeln. Pianointrot följdes av fanfarer i växelverkan med spröda toner och röster, Ströms basgångar effektfullt i slowmotion. Magi uppstod, att likna vid ovan nämnda melankoli. Fäste mig vidare vid en bluesgungande låt som spädde på en aura av moll.  Beträffande hur musiken arrats, blev jag väldigt förtjust i de rikliga sekvenser när inte alla krämade på samtidigt. Sprakade av fantasi när blåsarna Lisen Rylander, Thomas Jäderlund samt Niclas Rydh svarade på vinande ackord, likt den teknik som  JB:s fulländade. Noterade att  minst ett inspirerat trombonsolo fanns inskrivet i noterna, en utmaning som skicklige Niclas Rydh  beredvilligt antog.

Nikke Ström manade på, höll förstås takten på sitt omisskännliga sätt. Ljudet hade emellertid varit mer fördelaktigt om inte hans bas hade surfat lika ofta på  de högsta ljudvågorna. Tillsammans med trumslagare Johan Håkansson fick han mig att tänka på Led Zeppelin, vilket ska ses som kraftigt beröm.  Håkanssons insats måste höjas till skyarna, helt enkelt en fenomenal prestation. Fanns tillfällen när han satte tunga runda rytmer, då jag uppfattade  honom paradoxalt nog som samtidigt pådrivande och släpande.

Extranumret bjöd på stor skönhet i valstakt. Är du utrustad med öppet sinnelag  är Johan Lindströms Lost Inferno det mest spännande av  akter du kan sjunka in i live. ”Risken” finns att du hypnotiseras, genom att förflyttas till främmande universum. Och vi blir inte som man kunnat frukta överkörda, inviteras istället till nya känslomässiga domäner. För mig var det bara att åka med, fyllas på av en av de  mest  mångsidiga sammansättningar musiker som existerar i vårt land.  Kompositören tillhör den yppersta eliten i den sorts avantgarde som definitivt är lyssnarvänligt, idealisk för de mottagliga skaror som blir uttråkade av ESC (konserten ”krockade” med  finalen). Han frambringar  sitt sällsamma tonspråk på gitarrer och pedal steel på ett självklart sätt. Att jag  associerade till sådana som Daniel Lanois, Marc Ribot  Ry Cooder och inte minst Bill Laswell och Robert Fripp, fråntar honom inte en självständig status. Ska framhållas hur genialisk han är på att sammanföra kreativa musiker med olika bakgrund, en konst han nog lärt sig som producent. Beträffande låttitlar och info huruvida musiken existerar i inspelad form finns förbättringspotential. Mest väsentligt:  att kropp och intellekt registrerade obändig progressiv musik på högsta nivå.

 

 

 

 

15 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *