Filmrecension: Heartstone – en brutal uppväxtsskildring

Heartstone
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017

Några pojkar i tolv-tretton årsåldern fiskar vid en brygga och plötsligt kommer en stor svärm av fiskar. En av pojkarna får upp en ful stenfisk, som både är ful och inte är god att äta. Pojken tänker kasta i fisken i havet igen – men då tar en av pojkarna fisken och trampar ihjäl den, bara för att den är ful.

Det är inledningen av Heartstone, en brutal isländsk uppväxtsskildring som kretsar kring två pojkar i tidiga tonåren, Thor och Christian. Filmen berör mig, den är både sorglig och vemodig och är absolut en film som har sin egen karaktär. Inledningen sätter tonen: det finns mycket ilska, mycket aggressivitet och oförlösta känslor i denna värld dessa pojkar växer upp i.

Thor och Christian bor i en avlägsen isländsk fiskeby och det är sommar och de två pojkarna tar sina första steg mot vuxenlivet. De uppvaktar och blir uppvaktade av två flickor. Den ena av pojkarna är mycket nyfiken på tjejer och sex, sexdriften växer inom honom medan den andra pojken mer och mer känner att han är förälskad i sin bästa vän.

Filmen är mörk, båda pojkarna har svåra hemförhållanden. Christian blir slagen av sin våldsamma homofobiska pappa och Thor bor med sin ensamstående mamma och två systrar som mest bråkar med honom. Systrarna är ruggigt konservativa. När mamman vill gå ut och dejta en man blir hon kallad för hora av sinq döttrar. Mamman är långt ifrån den svenska curlingmamman. När Thor i inledningsscenen fått en stor hink full med fisk får den hinken stå kvar utanför deras lilla hus tills fisken börjar ruttna. Så lite värderar mamman att Thor fått hem fin fisk som de skulle kunna äta till mat. En sorglig bild av hur litet mamman bryr sig om sin son.

Filmen som regisserats av Guðmundur Arnar Guðmundsson är den första isländska film som tävlat i Venedigs filmfestival där den vann Queer Lion.

Den är välgjord och pojkarna spelar bra, anledningen till att den inte får ännu högre betyg är framför allt att vissa delar är för övertydliga. När den ena pojken gråter behöver vi som tittare inte se det i tio minuter. Två minuter räcker för att jag som tittare ska förstå hans djupa ångest. Regissören har för lite tilltro till mig som tittare emellanåt medan han samtidigt i andra delar av filmen lämnar mycket kvar under ytan för oss som tittare att dra egna slutsatser av.

När jag inte får sympati för den ene av huvudkaraktärerna är det också svårt att engagera sig. Thor utvecklas visserligen under dramats gång men jag har svårt att tycka om någon som dödar oskyldiga djur som han gör då han fiskar upp stenfisken.

Regissören Gudmundur Arnar Gudmundsson är född 1982 och tog examen på Icelandic Art Academy. Efter utbildningen flyttade han till Danmark och studerade att skriva för film, tv och teater. Hans kortfilmer har visats på mer än 200 festivaler och vunnit mer än 50 filmpriset. Heartstone är hans debut inom långfilm. Helt klart kommer vi att få se mer högkvalitativa filmer av denna filmskapare.

10 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *