Tankar om ”Frun från havet” med Eva Röse

Skribent:

Frun från havet
Av Henrik Ibsen (1828-1906)
Regi Sofia Jupither
Premiär på Dramaten 4 maj 2017

Ibsens tidlösa klassiker Frun från havet handlar om hur vi som människor ofta gör oss själva till ”offer” för inre drivkrafter från det förflutna och därför lätt blir oförmögna att leva i de relationer som vi har i nuet. För pjäsens huvudperson Ellida handlar det om en brinnande, i det närmaste utplånande, längtan efter den fascinerande men också skrämmande man som hon en gång älskade. Istället gifte hon sig med en tryggare och mer omtänksam man, änklingen och läkaren Wangel. Men hur var det egentligen när hon mötte de första mannen. Hur mycket handlade om frihet och hur mycket handlade om uppror mot tidens konventioner kombinerat med rädsla för det främmande och gränsöverskridande. Och valet att gifta sig med Wangel, var det ett val där hon valde något som hon verkligen ville, eller var det också ett utslag av rädslan, i detta fall rädslan att inte klara sin försörjning i 1800-talets Norge.

Konflikten mellan tvång och frihet och det förflutnas demoner, in namn av den främmande mannen, växte och blev nästan förlamande när småstadslivet med Wangel, och hans två vuxna döttrar, längst inne i den norska fjorden började kännas mer och mer kvävande och förtärande. Hon längtar tillbaka, till havet och till den känsla av frihet som hon tycker sig förnimma i minne av det förflutna.

Plötsligt dyker den första mannen upp igen från havet, inte bara som en demon utan också som fysisk person och vill att hon skall följa med honom bort. Nu står hon där. Skall hon stanna kvar i äktenskapet och dess bindande löften eller skall hon följa de löften som hon en gång gav den främmande mannen. Alltså att välja ett annat liv och ta steget in i det okända. Ellida högsta önskan är att få möjlighet att fatta detta beslut i full frihet och inte som så ofta tidigare under rädslans och konventionernas tvång. Efter alla inre och yttre kamper känner Ellida äntligen en känsla av frihet. Till stor del därför att Wangel i djupet av sin förtvivla till slut inser att det enda han kan göra är att säga till Ellida att nu kan du välja din väg i full frihet. Och hon väljer sin väg, hon väljer en av männen.

Men om det nu var under frihet som hon gör sitt val varför väljer hon då enbart mellan de två vägar som hennes tidigare ofria liv hade att erbjuda. Hur kom det sig att den nya känslan av frihet inte blir en jordmån för att också se också andra vägar. Fanns det ingen tredje väg i Ibsens samhälle. En del av svaren på dessa frågor speglas i de bihistorier som Sofia Jupither väver in i berättelsen om makarna Wangels äktenskap. Bihistorier som fördjupar bilden av vilka föreställningar om män och kvinnor som var rådande under Ibsens tid. Den unge manlige konstnären som drömde om en kvinna som skulle ägan sitt liv åt att vänta på honom när han var borta och som skulle låta mannens konstnärskap bli hennes egna livs mening. Eller Wangels dotter som sökte sin gamla lärares hjälp för att förmå fadern att låta dottern börja leva sitt eget liv. Ja, det fanns kanske inte så många synliga vägar för kvinnor i Ibsens tid. Men vilka frågor ställer pjäsen om sättet att leva i dagens samhälle. Vilka av dåtidens ofrihetsmönster finns trots allt kvar i samtiden och hur spelar vi upp dessa i dagens relationer. Vilket liv skulle vi kunna leva i nuet, med oss själva och andra, om vi lät de inre demoner från det förflutna släppa taget om oss och därmed också om de relationer som vi lever i nuet.

Pjäsen tidlösa frågor gestaltas på ett strålande sätt, såväl individuellt som kollektivt, av samtliga skådespelare. Alltså inte enbart av huvudrollernas innehavare Eva Röse och Magnus Roosmann, även om det som stannar kvar efter pjäsen slut är paret Wangels frihets- och ofrihets kamper. Men mitt i allt det allvarliga är pjäsen samtidigt rolig och leder till många skratt och leenden. Sofia Jupither tolkning av pjäsen och skådespelarnas framföranden gör helt enkelt att man som åskådare får en minnesvärld teaterkväll som dröjer sig kvar.

I rollerna
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

6 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *