Filmrecension: Djävulens jungfru – en stark film om häxjakt på Åland

Djävulens jungfru
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 maj 2017

En stark film om en bygd som förändrades då jakten på häxor kom och nejden sjöd av skvaller och angiveri, ingen gick säker och den välmående kyrkoherden som hade som nöje att våldta unga kvinnor kunde bli av med kvinnor som tänkte avslöja honom genom att han såg till att de blev dömda till döden för häxeri. Filmen bygger på verkliga händelser på Åland under 1600-talet. Och nog är det säkert så att häxjakten var möjlig att genomföra bland annat för att de mäktiga kunde utnyttja den för egna syften.

Läkekonsten var inte särskilt utvecklad på 1600-talet. Åderlåtning, att tappa sjuka på blod, var en vanlig metod för att bota alla möjliga sjukdomar. Inte konstigt att många sjuka blev ännu sjukare och ofta dog efter att de behandlats av läkare. Runt om i byar och städer fanns det kvinnor, ofta var det just kvinnor och ofta också en jordemor (den tidens barnmorska) som lärde sig att använda olika örter för att bota sjukdomar. Det var säkert ofta bättre att gå till en örtekunnig kvinna för den som var sjuk.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Anna som vuxit upp tillsammans med byns ”kloka gumma”, som lärt henne det mesta om läkande örter och också lärt henne att läsa. Anna är en söt ung kvinna. En natt tycker hon att hon sett sin kommande man i drömmen och när männen kommer tillbaka från fisket ser hon mannen, Elias. Anna är totalt och passionerat förälskad i henne, ja hon är helt galen i honom och bestämmer sig för att hon ska ha honom. Att han är gift och har två barn, det bryr hon sig inte om ett dugg.

Då kommer en ny häradshövding till bygden (spelas av Magnus Krepper) och han ska införa de nya lagar som kommit, lagar som fördömer trolldom och häxeri. Det dröjer inte länge tills någon som är förargad på någon kvinna anger denna för trolldom. Det är en skrämmande skildring hur vanliga människor inte vågar stå upp mot makten även när de vet att det som sker är fel. Filmen skildrar de häxprocesser som ägde rum på Åland under 1660-talet, och även om vi kan tycka att det var flera hundra år sedan och människor var så okunniga då känns filmen förfärande aktuell. Den ideologi som fundamentalistiska islamister står för har många likheter med häxjaktens män. Och hur människor väljer att inte kämpa emot orättvisor och övergrepp är, tyvärr, något som upprepas i alla tider.

Filmen har en stor styrka i att den inte målar allt i vitt eller svart, människorna är mänskliga och begripliga. De är trovärdiga. Den unga Anna är både en bra person men också rätt galen när hon till varje pris ska ha Elias. De flesta karaktärerna är mänskliga och går att förstå varför de gör som de gör. Kanske skulle jag vilja veta mer om varför häradshövdingen var så envis i sin jakt på att döma till döden.

4 maj, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *