Sofistikerad vokaljazz i delikat omgivning – Behind The Mask av Gunilla Törnfeldt

Skribent:

  Pressfoto Filip Okofsson

4

Gunilla Törnfeldt är sångare, kompositör, arrangör och lärare.  Stockholmaren är medlem tillika musikalisk ledare för  Stockholm Voices, vars senaste raffinerade konsert i Lerum jag såg i fjol. Uppväxt i en musikfamilj har hon skaffat sig gedigen utbildning med examen från KMH. Idag undervisar hon på Ingesund (Karlstads Universitet) och har därtill lärt ut röstimprovisation.  På var sitt håll har hon sjungit med makarna Dominique, framträtt i Ellingtons Sacred Concerts och i tributes till Lars Gullin. Solodebuten från 2009 får nu sin uppföljare.  Av någon oklar anledning har man väntat tills nu med att släppa skivan  ( inspelningen gjordes för två år sedan och mixades i fjol av grammisbelönade producenten Pål Svennre).

Mestadels är musiken sval och soft, några gånger höjs intensiteten.  Instrumenten är på ett utsökt sätt sammantvinnade med Tönfeldts spänstiga vokala uttryck, förutom de gånger de smakfullt bereds plats på egen hand. Termen kammarjazz känns oundviklig, fast i motsats till debuten finns  inte någon stråkkvartett med. Det låter genomgående avslappnat och kontemplativt, även om två tydliga undantag finns. Titellåten är  ruffig och bångstyrig i ett arrangemang som vänder och vrider på sig.  Fylld av röstakrobatik osar den hett av stolthet. Marching For Peace utmärker sig också, vill kalla sången en gökunge som måste ut ur det trygga boet. I förgrunden ligger Svante Söderqvists eggande taktfasta basgångar. Två spår som definitivt pockar på uppmärksamhet genom att radikalt bryta mönstret.

Daniel Tilling hörde jag live senast under fjolårets jazzfestival i Stockholm. Sällan har väl den renommerade pianisten varit lika dominerande vad beträffar framställandet av ljuvliga melodier som här. Hans fingrar bjuder på fenomenalt örongodis. Det andra instrumentet varifrån välavvägda ackord kommer är en barytongitarr.  Att den bara vid enstaka tillfällen ljuder i framkant med diskreta solon, är ett sympatiskt anmärkningsvärt grepp. Av det mångsidiga strålande kompet är trumslagaren kvar från Törnfeldts första album, medan nämnde Söderqvist kan betecknas som en supervärvning.  Han får och tar chansen att smycka ut somliga låtar långt utöver vad som är gängse. Låt mig således understryka att musikerna spelar lysande, såväl unisont som i features med rytmiska figurer eller i skönt klingande melodier. Man levererar verkligen ett sensibelt hantverk!

Min absoluta favorit har titeln How Can I Forget, en ballad jag länge kommer bära med mig. Fler melodier av den drabbande digniteten hade resulterat i en av årets bästa svenska skivor alla kategorier. För de vars egna kompositioner ( enda undantag: Tell Your Ma, Tell Your Pa musik skriven av Bill Frisell)  ska bära en skiva, måste fokus läggas på huruvida låtarna håller. I detta fall har jag vissa reservationer. Merparten av materialet står stadigt, har ett intimt tilltal inbäddat i en superb miljö. Vill lyfta fram öppningsspåret (som hörts i Jazzradion) jämte Put The Past Behind där berörande text når ut på ett naket sätt. Men jag hade gärna sett fler låtskrivare.

Sångerna utgår från reflektioner och begrundan, ser dem huvudsakligen som sorgkantade berättelser om uppbrott och relationer.  Enligt uppgift ska de bygga på dagboksanteckningar. Ingen skugga ska falla över upphovsmakarens texter. Tänker dock mer på framförandet än innehållet. Sopranen demonstrerar lustfyllt sin förmåga, sträcker ut och hänger kvar i stavelser likt en glidflygare i uppvindar. Råder ingen tvekan om att hon behärskar vad hon gör.  Pitch och frasering är givetvis av det oantastliga slaget. Kan ändå inte låta bli att komma med en brasklapp. Albumet tenderar ibland till att bli en handledning för musikstudenter.  Ordlös sång med ett otal röstimprovisationer förekommer alltför ymnigt.  Hade varit klokt om 36-åringen överlåtit  till någon annan att producera, vilket antagligen hade inneburit gallring i materialet. Vissa låtar är så pass fattiga på idéer, att jag nästan vill använda det hemska ordet utfyllnad. Min invändning gör att omdömet pendlar. Efter  åtskilliga genomlyssnar noterar jag mycket som är mästerligt, medan andra sekvenser inte har samma substans.  Adelsmärket den svävande imponerande stämman   borde ha tuktats en smula.

Sång: Gunilla Törnfeldt

Piano: Daniel Tilling

Barytongitarr: Efraim Törnfeldt

Bas: Svante Söderqvist

Trummor: Gustav Nahlin

Producent: Gunilla Törnfeldt                            Speltid: 47:53         Sonorous Music  (release april  2017)

 

 

 

 

24 april, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *