Dr Moreaus ö på Moment:teater – fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande

Foto: Petter Cohen.

Dr Moreaus ö
Dramatisering fritt efter H G Wells: Rikard Lekander och Andreas Boonstra
Regi: Rikard Lekander
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Tekniker: Joel Dannerup
Producent & marknadsföring: Daniel Szpigler
Sverigepremiär 25 mars 2017 på Moment:teater

Att berätta något viktigt om samhället med komedi och absurda inslag är en svår, svår konst. Inte många klarar balansgången mellan att få oss att kikna av skratt och samtidigt inte bli billig hötorgs-revy. Teatermannen Andreas Boonstra, dramatiker, regissör med mera, på Moment:teater är en av de få som behärskar denna konst. Jag har hittills aldrig blivit besviken på något han varit inblandad i som manusförfattare och/eller regissör. Dr Moreaus ö är regisserad av Rikard Lekander, men manus har Boonstra skrivit tillsammans med Lekander. Om igen har moment:teater skapat en av årets mest sevärda föreställningar.

Dr Moreaus ö bygger på HG Wells skräck-fantasy från 1896. En mer än hundra år gammal framtidssatir har något att säga fortfarande idag. Romanen handlar om en ung man, Edward Prendick, som hamnar på en ö som
bebos av vetenskapsmännen doktor Moreau och Montgomery och flera underliga varelser som männen forskar på.
De underliga varelserna är djur som de två vetenskapsmännen förvandlat till människor, eller åtminstone människoliknande varelser. Dessa djurmänniskor har fått talorgan och kan prata, de går upprätt på två ben och dricker vatten på samma vis som människor.

För att hålla kontroll på djurmänniskorna så de rovdjur som blivit människor inte ska äta upp de djurmänniskor som kommer från djur som rovdjuren i naturen annars äter har Dr Moreaus infört några lagar som säger att alla måste äta växter.

Skådespelarna är oerhört skickliga på att gestalta dessa olika djurmänniskor. Inledningsscenen är genial där en vanlig skinnsoffa föreställer ett skepp som går under i ett skeppsbrott. Det är så roligt hur vanliga vardagsmöbler kan förvandlas på en scen till de mest äventyrliga farkoster genom att skådespelarna får igång vår fantasi.

Regissören har valt att låta föreställningen pendla mellan gestaltande scener och scener där skådespelarna berättar vad som sker och hur de tänkt när de repeterat inför föreställningen och hur de tolkar romanen och berättelsen. Det fungerar bra. Sådant kan bli övertydligt och pekfinger-mästrande. Som publik behöver jag ju inte att någon berättar att berättelsen exempelvis handlar om totalitära samhällen. Det kan jag tänka ut själv. Men eftersom den här berättelsen rymmer så mycket djup och kan ses ur så många synvinklar gör det inget att skådespelarna pratar om sin tolkning. Det är inte allt. Det finns så mycket mer undertext – och skådespelarna säger långt ifrån allt.

Att växla mellan att gestalta en scen och att själv som skådespelarna kommentera det som sker, det kräver modiga skådespelare. Det är fascinerande och imponerande hur väl de klarar av detta. Denna så kallade verfremdungseffekt som teatermannen Bertolt Brecht införde bygger på tanken att publiken ska vara medventa och inte bara passivt suga in en föreställning och för att få denna effekt kan skådespelarna på olika sätt distansera sig från handlingen, exempelvis genom att tala direkt till publiken. Just nu verkar det vara en våg där många föreställningar arbetar med den metoden, med varierat resultat. I Dr Moreaus ö på Moment:teater fungerar det utmärkt.

Berättelsen ställer många frågor. Vad är djuriskt och vad är mänskligt? Vad är det djuriska i en människa och går det att med lagar ta bort det djuriska i människor? Vad är lagar till för? Under Dr Moreaus styre var lagarna tydligt till för att skydda djuren. Men hur blev det sedan? Blev lagarna istället mer till för att skydda härskaren? Ett annat spår att fundera kring är förstås forskning och vetenskap. Hur långt kan människan gå i sina experiment? Kommer naturen att slå tillbaka?

Dr Moreaus ö på Moment:teater är fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande.

Medverkande:
Josefin Ankarberg, Cecilia Milocco, Peter Järn och Ludde Hagberg
Musiker: Erik Stenberg

26 mars, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *