Förfogar över eftertraktad dimension – Pernilla Andersson På Stora Teatern i Göteborg

Skribent:

22/3 2017

5

  Foto Jan M Lundahl

Blev ganska förvånad efteråt.Talade om för en servitris och en musikintresserad jobbarkompis att jag sett Pernilla Andersson. Ingen av dem visste vem jag pratade om. Ändå är hon den mest kända i en kategori jag håller mycket högt, en kategori vars främsta företrädare i övrigt heter Sara Isaksson, Ebba Forsberg, Isabella Lundgren och Ida Sand.  Artister som med sin sångkonst äger förmågan att påtagligt beröra. De skapar en liveatmosfär med nära till skratt och tårar, igenkännande leenden, gåshud och värme. Hela tiden genom att sätta musikaliteten i högsätet.  Vi stortrivs under cirka hundra minuters samvaro med den  mångsysslande 70-talisten, just för att hon bjuder på känslor och hetta, engagemang och scennärvaro.  Och hon har låtar som verkligen håller, smakfullt framförda av henne och långvariga radarpartnern Fredrik Rönnqvist på gitarr (sades vara jämförbar med relationen Lundell – Janne Bark). På backdrop syns bild på elegant vardagsrum i rött.

Merparten låtar från Tiggrinnan,  senaste CD:n, framförs i avskalade fullödiga versioner. Därtill får vi vad Pernilla kallar radiohits, några väl valda covers, en psalm och andra godbitar från hennes nio studioalbum. Av de åtminstone två konserter jag sett tidigare sticker Falkenbergs visdagar 2014 ut, var en spelning som starkt berörde vilket oundvikligen innebär att det fanns förväntningar att leva upp till. I samband med skivsignering sa ackompanjatören Rönnqvist, att de föredrar duoformatet för att framhäva texterna. Framför allt anser jag, att det är ett klokt beslut att skippa bombastiska trummor. Medan Fredrik genomgående var sin akustiska gitarr med reverb och andra effekter trogen, hördes Pernilla på melodica, gitarr, fingerknäpp och självfallet elpiano med vad jag uppfattade som mellotron ovanpå. Instrumenteringen är föredömlig med ett ljud som var ganska starkt utan att slå över. Ett ödets ironi uppstår strax efter att deras egen ljudtekniker fått beröm, eftersom det då med låtskrivarens ordval, börjar låta som ”någon som steker ägg”.

Ett märkligt missförstånd resulterar i att de två brådstörtat gör entré alldeles efter utsatt tid. Hon helt klädd i svart ställer sig vid mikrofonstativet. Han i hatt och väst sätter sig diskret på högra sidan. Anslaget av skenbar spontanitet fortsätter  flöda, något vi liveentusiaster älskar.  De inleder med Sitter Tyst Med Billie Holiday, Om ingen annan , Bättre än så här och Som En ö. I likhet med övriga sånger på svenska bäddas de in i utförliga introduktioner, en mer adekvat term än mellansnack. Blir rörd  av vad hon förtäljer om skilsmässan, hot efter artikel om övergrepp och pappans grava alzheimer. Finns många skäl till att hennes poppiga visor mest går i moll.

  Foto Jan M Lundahl

En oklanderlig första fas lyfter  ytterligare en nivå med suggestiva titellåten Tiggrinnan, mellotävlande Desperados och Dansa Med Dig, sist nämnda alster skildrar en morgontidig rökande Plura och Packmoppeturnén i Värmland.  Ett välfyllt Stora Teatern  får sitt lystmäte av underbar livemusik och goda historier. Själv kallar hon sin stund med oss för KBT-timmen. Anekdoten om den jobbigt långsamma sommarturnén är väldigt rolig. Vidare kan i förbigående förmedlas uppgiften att 92-åriga farmor finns på plats i publiken, inte minst för att låten Tiggrinnan, sägs sammanfatta henne jämte låtskrivarens liv.  Pernilla Andersson tycker om att sjunga, kan sjunga så att det känns på riktigt. Har gjort så ända sedan den jazziga skivdebuten (som jag lyssnat på idag, där hennes röst låter påfallande lik Nina Persson). Hennes riviga schlagerbidrag innehåller förstås tonartshöjning, något hon briljerar med genom att tangera en wailande teknik.  Den vokala förmågan är på topp, med ett tryck och hetta som inte fullt ut har någon motsvarighet i studio. Har hon förresten gjort någon musikal? Fredrik bara finns där hela tiden vid hennes sida och fyller i, någon enstaka gång ges han möjlighet till uppiggande soloutflykt. Noterade att han i en låt accentuerade harmoniken med fräck basliknande resonans.

Två skilda egenskaper förenas under en mycket lyckad konsert, å ena sidan  dramatisk anslag med yviga gester, å andra sidan ett intimt och reflekterande drag. Med Rigmor Gustafsson och Sanna Carlstedt har hon det gemensamt, att hon live unnar sig att vara bossig gentemot män på scen (i detta fall ”stackars” Fredrik), fast förstås med glimten i ögat.  Dessa pendlingar speglas i de melodier som återfinns på repertoaren.  Vad får vi mer höra? Jo, Taube (Pernilla identifierar sig med Fritiof Andersson) och Cornelis, den obeskrivligt gripande Hålla huvudet högt som Plura skrev till minne av sin döda mor, Lätta Steg, Mjuka Moln vars första takter påminner om hit med 10cc, Rönnqvist  på elgitarr (slide) i oemotståndliga Vaggvisa vars tillstånd av frid gör den till en magnifik ballad. Apropå frid blev ett av hela fyra extranummer instrumentala Runmaröpsalm, ett stycke som används vid såväl begravningar som bröllop.

Hade ingen vetskap om att den i Skåne uppväxta mångsidiga kvinnan hade bott i Göteborg eller att hon är barn till jazzföräldrar. Däremot vet jag att hon förminskades på fjolårets Grammisgala, vilket måste betecknas som en obegriplig skymf.  I vanlig ordning har hon skrivit, producerat, arrangerat och mixat senaste skivan (tre låtar har Rönnqvist som medkompositör) Tillkommer att hon spelar ett antal instrument. Som om det inte vore nog: skrivit och proddat åt andra samt bildat skivbolag. Pernilla Anderssons gärning i musikbranschen renderade i prestigefyllt pris från nu avlidne demonproducenten George Martin.  Vill avsluta min hyllning till en kvinna med integritet och unika kvaliteter genom att publicera mötet med sir George Martin.

 Pressfoto

 

 

25 mars, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *