Den enda vägen
Betyg 3
Biopremiär 7 april 2017
Alex och Michel är två bröder som närmar sig trettioårsåldern. De är födda i Sverige, uppväxte i Malmö med serbiska föräldrar. Båda föräldrarna är döda och bröderna har bara varandra. Michel arbetar på en bilverkstad och Alex på ett lager. En kväll när Michel hämtat Alex på fotbollsträningen blir de beskjutna av en maskerad man och Alex blir svårt funktionshindrad, hamnar i rullstol och kan inte gå.
Filmen skildrar hur polis genast misstänker att de två bröderna är kriminella och när fler människor med invandrarbakgrund blir beskjutna i Malmö blir bröderna misstänkta för att vara inblandade i detta. Polisen misstänker att det är kriminella gäng som gör upp. Alex förlorar sitt jobb eftersom han blir rullstolsbunden och Michel blir också av med sitt jobb, för hans chef tror att Michel och hans bror är inblandade i något kriminellt.
– Vad ni är sysslar med, vill jag inte bli inblandad, förklarar chefen.
Manuel Concha som regisserat filmen har skrivit manus tillsammans med Claudia Galli Concha.
Det är en mörk, tragisk film med ett starkt budskap om hur omöjligt det är för människor med invandrarbakgrund att komma in i det svenska samhället och få del av välfärden. Budskapet är viktigt, men när budskapet förpackas alltför påträngande, alltför övertydlig, då förlorar filmer ofta i konstnärlighet. ”Den enda vägen” är för övertydlig, jag blir inte så ofta överraskad och anar oftast vad som ska ske. Fast av och till dras jag med in i handlingen och glömmer av att jag sitter i en biosalong.
Jag har svårt att köpa själva grundpremissen. De två bröderna, Michel och Alex, har serbiska föräldrar men är båda födda i Sverige. Jag har många, många vänner och bekanta med liknande bakgrund, alla är helt integrerade i det svenska samhället. De har gått i det svenska skolsystemet och har jobb och bostad. Jag har varit med i samma idrottsklubbar som många med bakgrund i något av de tidigare jugoslaviska länderna och det var aldrig någon skillnad på hur de klarade sig i samhället och de som inte hade sådan bakgrund. Nu talar jag alltså om människor som är födda i Sverige. Att det kan vara betydligt svårare för de som kommer hit som vuxna eller tonåringar, det finns tydlig statistik över. Det är ett av samhällsproblemen idag att nyanlända har svårt att komma in i samhället.
En sak jag också tycker filmen förlorar på är att det två bröderna är så totalt ensamma. Vi ser aldrig att de har några vänner eller några släktingar. Även om föräldrarna är döda borde det finnas mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, vänner och andra bekanta.
Det tar tid innan polisen förstår att skjutningarna inte är kriminella gängs uppgörelser utan att det är en man som hatar människor med invandrarbakgrund, att det är en rasist som ligger bakom skjutningarna. Denna del av filmen är skrämmande och griper tag i mig. Jag kan tänka mig att det var så när lasermannen härjade som värst, att det tog tid innan polisen förstod att det var en rasist som låg bakom. Likaså hur omgivningen överger bröderna när de blivit beskjutna och alla förutsätter att det måste vara inblandade i något kriminellt, det är nog en sorglig beskrivning av vad som är verklighet för många. Skildringen av hur allt bara rasade för dem efter att de blivit beskjutna, det är en kraftfullt beskrivet och sorgligt.
Det filmen också vinner på är skådespelarna som är duktiga. Daniel Cvetkovic som Michel och Mikael Cvetkovic som Alex är mycket trovärdiga och vi lär ser dem i fler filmroller framöver. De har absolut presenterat sig för den svenska biopubliken i och med ”Den enda vägen”.
I rollerna
Michel – DANIEL CVETKOVIC
Alex – MIKAEL CVETKOVIC
Ivo – MIODRAG STOJANOVIC
Goran – CEDOMIR GLISOVIC
Läkare – MAGNUS MARK
Civilpolis 1 – HÅKAN BENGTSSON
Civilpolis 2 – PETER RENTZMANN
Kimmo – BILL HUGG
Siw – KATARINA LUNDGREN HUGG
[…] För filmrecension, se HÄR: […]