Tankar om Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater

Skribent:

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Kung Kristina Alexander
Manus Aleksa Lundberg, Elisabeth Ohlson Wallin
Regi Elisabeth Ohlson Wallin
Skådespelare Aleksa Lundberg (Kristina)
Musik Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Ljusdesign Jonatan Winbo
Scenografi och kostym Ulrika van Gelder
Sömmerska Helene Söhr
Regiassistent Tuvalisa Rangström
Teaterchef Ture Rangström
Producent/Press Katharina Lind
Premiär 1 mars 2017 Strindbergs Intima Teater
Föreställning som recenseras: 17 mars 2017

Att vara född biologisk kvinna och drottning på 1600-talet kan säkert ha haft sina fördelar. Om man nu verkligen skulle leva i Sverige då vore det sannerligen inte fy skam att få möjligheten att få bli den första kvinna till tronen på flera hundra år. Men idealet och kvinnligheten då, precis som idag hade sina baksidor. Kristina var inte vilken biologisk kvinna som helst och ville inte heller var det.

Kristina sitter i en maktposition där hon som drottning i stort sätt kan ta sig vilken man som helst. Men hon vill inte ha någon man. Hon blir attraherade av kvinnor. Frustrationen för Kristina är att hon enligt Platons modell tror att det enbart finns ett kön, och att kvinnor enbart är outvecklade män. Så hur kan hon som drottning vara en outvecklad människa? Hur kan hon som är bortskämd med att kunna få allt här i livet, inte få lov att bli den Alexander (den store)som hen upplever sig som. ”Se på mig när jag föds till Alexander” ber hen.

Uppsättningen tar upp ett känt dilemma. Kvinnor som inte ser ut som kvinnor (hur nu det är?), beter sig kvinnligt och inte vill ha en man, blir därmed helt avsexualiserade som människor (hermafrodit). För vad gör vi med kvinnligheten när den inte lever upp till normen och inte tilltalar männen runtomkring? Men framför allt vad gör vi med kvinnor som faktiskt känner sig som män, ”Könet håller mig tillbaka, i allt annat är jag man”.

Föreställningens berättargång är något komplicerad och känns inte helt självklar. Man slängs både bakåt och framåt i Kristinas livsöden på scen. Samtidigt förekommer också en filmisk monolog på väggen bakom Kristina, av andra nutida transsexuella som jämför sina öden med drottningens. Filmsekvenserna ger ansikten på en problematik som alltid funnits för transsexuella d.v.s. det de känner att de är och vad världen uppfattar dem som. Det är vuxna människor som uttrycker att de tänker för mycket, men som är glada över att de genomgått sina förändringar med namnbyten, operationer och hormoner.

Scenografin gav en detaljerad avbild av dagen, då och nu, med tydliga detaljer som kunde ge samlevnad. Inget blev på något vis felaktigt utan alla delar kompletterade varandra på ett utsmyckande och känslosamt sätt. Kristina plockade detaljer på scen som förstärkte och förminskade hens identiteter (ex.svärdet, brynjan, rustningen och bibeln). Associarerna gör tydligen både mannen och kvinnan.

Kanske är det så att när ens sexualitet och dess uttryck inte får lov att ses på med blida ögon och man anses som inte som ”normal” (som reportaget från 1965 uttryckte), så vill den bli den provocerande och dekadent. Kanske måste man ta sig an den skräna vägen? Någonstans kan jag förstå det, på samma sätt som man skriker till sist om ingen lyssnar. Däremot blir blottningen och intimiteten mellan skådespelare och publik för närgången när jag ska behöva se skådespelarens fingerar tryckandes och klämmandes i ett naket sköte på scen. Det blir kirurgiskt och gynekologiskt på ett sätt som få nog är bekväma med. Momentet var dock kort och efteråt gav hen ett raseriutbrott för sin omanlighet som var hjärtskärande. Den kroppsliga längtan efter ett annat jag var mycket tydligt. Man önskar hen ett tydligare och mer överensstämmande jag.

Skådespelaren hade en fantastisk förmåga att ge världens tvåsamhet ett Janusansikte. Ge mänsklighetens tvång på könslig definition den bittra ton som det måste vara att leva med flera identiteter samtidigt. Ibland såg jag en stark kvinna som ville vara man, ibland en man som råkade var kvinnlig. Med ofta var det bara en man eller bara en kvinna. Hjärnan kunde inte få ihop hens bild idag och jag förstår att klosterlivet var det enda som kunde rädda Kristina/Alexander från sin tidsålder. Jag hoppas Kristina/Alexander fick uppleva sig ”victorious” som vilken annan kunglighet utan att helt och fullt finna stöd i katolska kyrkans dåvarande och bokstavstroende/teologiska tolkning av hen.
Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta (Matteusevangeliet 19:12)

18 mars, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *