Tankar om Hemsöborna på Stockholms stadsteater

Foto: Sören Vilks

Hemsöborna
Av August Strindberg
Dramatisering Bertil Arlmark och Ragnar Lyth
Bearbetning Åsa Lindholm
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Linus Fellbom
Mask Sara Englund
Djurmasker Wintercroft
Koreografi Moa Lichtenstein
Kompositör Pär Ulander, David Tallroth och Rickard Borggård
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 17 mars 2017

August Strindbergs roman Hemsöborna kom 1887, ett år efter Tjänstekvinnans son. Strindberg gjorde även en dramaversion av berättelsen 1889. De inledande raderna är några av svensk mest kända inledningar på romaner:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Foto: Sören Vilks

Denna klassiska svenska berättelse har både satts upp på teaterscen och filmatiserats ett par gånger. Min upplevelse av Hemsöborna fram tills nu har varit romanen och tv-serien 1966 med Sif Ruud som Madame Flod, Allan Edwall som Carlsson och Sven Wollter som Gusten.

Yrvädret Carlsson, landkrabban som kommer ut till änkan Flod och hennes gård på skärgårdsön, är fylld av energi och tankar om mänsklighetens möjligheter i den nya tiden. Han får uppdraget att få fart på gården, att dra upp den ur förfallet. Änkans vuxne son Gusten tar inget ansvar för gården, han är helst ute med bössan och skjuter fåglar. Carlsson lyckas bra och får inte bara igång gården utan hittar också en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. På bygden har folk börjat prata och skvallra så Carlsson och änkan Flod gifter sig. Fast Carlsson är yngre än änkan och egentligen förälskad i en yngre piga. Men chansen att få vara delägare i en egen gård drar i honom. Att aldrig mer behöva arbeta för någon annan.

Strindbergs berättelse är en fängslande roman som skildrar något evigt hos människan men det är också en bra skildring av just den tidsepoken och skärgårdsmiljön.

I regi av Stefan Metz, med Ann Petrén och Claes Malmberg som Madam Flod och Carlsson, blev det en välgjord föreställning, som i de viktiga delarna är trogen grundberättelsen. Däremot skiljer den sig i tonen från den tv-serie jag såg 1966 som jag minns mer allvarlig, mörkare. På Stockholms stadsteater, i regi av Stefan Metz, har den kryddats mer med komedi, framför allt i första delen före paus.

Föreställningen är en helhet där varje del är viktig och Alex Tarragüel Rubio som ansvarar för scenografi och kostym har gjort ett imponerande arbete. Tillsammans med ljus-ansvarige Linus Fellbom har han skapat en lösning på hur en av de sista scenerna, den berömda snöstormen, gestaltas på scen. Den lösningen är så genialiskt utförd med enkla medel att den i sig gör föreställningen värd att se.

Regissören har en rollista med skickliga svenska skådespelare och jag är minst lika imponerad av birollerna som huvudrollerna, som Shebly Niavarani som Norman, Frida Westerdahl som Clara, Anna Wallander som Lotten, Ulf Eklund som Rundqvist, Lotti Törnros som Ida och Gerhard Hoberstorfer som pastorn.

Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö. Strindberg var väl förtrogen med skärgårdsmiljön kring Dalarö, Ornö och Kymmendö; han vistades som sommargäst på Kymmendö under åren 1871–1873 och 1880–1883 och på Dalarö 1891 och 1892. Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna.

Romanen kritiserades för sin råa skildring av livet, enligt wikipedia: bland annat för en scen där ett par har sexuella kontakter längst inne i en kyrka mitt under pågående gudstjänst (finns inte med i scenföreställningen på Stockholms stadsteater). Hemsöbornas publicering slog hårt mot öborna som portförbjöd Strindberg som därigenom stängdes ute från sin ungdoms paradis.

Enligt Olof Lagerkrantz skrev Strindberg Hemsöborna ”för att tjäna pengar och i det uttalade syftet att återvinna sin popularitet i Sverige”. Det är intressant och värt en egen essä att analysera att en författare med välbärgad bakgrund som Olof Lagerkrantz tycks se ned på behovet att tjäna pengar. Det må vara hur som helst med detta, men Stockholms stadsteater hade förluster förra året och behöver en riktig publikdragare på Stora scenen. Om Hemsöborna blir det är svårt att sia om. Drygt halva premiärpubliken reste sig för stående ovationer. Föreställningen är absolut sevärd, den är varm, bitvis rolig, bitvis sorglig, skildrar mänskligheten utan stora åthävor och har en smart scenlösning och bra musik.

I rollerna:
Carlsson Claes Malmberg
Madam Flod Ann Petrén
Gusten Leonard Terfelt
Norman Shebly Niavarani
Clara Frida Westerdahl
Lotten Anna Wallander
Rundqvist Ulf Eklund
Pastorn Gerhard Hoberstorfer
Ida Lotti Törnros
Professorn med flera. Anders Johannisson
Statister; Hanna Gustafsson, Niclas Dedorsson, Maria Kuzmin, Maria Jernström, Henning Attlin och Petter Skoglund
Musiker Pär Ulander och David Tallroth

Foto: Sören Vilks

18 mars, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *