Två systrar av Åsne Seierstad – en bok som inte lämnar någon oberörd

Två systrar
Författare: Åsne Seierstad
Utgiven: 2016-10
Översättare: Jan Stolpe
ISBN: 9789100167592
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En oktoberdag 2013 försvinner plötsligt två välartade tonårsflickor från sitt hem i Norge. Ayan är 18 år och Leila 16 år när de försvinner. Det visar sig snart att de har gett sig iväg till Syrien för att ge sitt stöd till Islamska Staten, IS, fundamentalistiska islamister.

Flickorna som småbarn kom tillsammans med sina föräldrar till Norge, från inbördeskrig i Somalia. De växte upp i Norge, gick i norsk skola och gick klädda i jeans och lyssnade på musik som vanliga unga tonåringar, men en dag börjar de förändras. De klär sig i traditionella muslimska kvinnokläder som täcker hela dem, de ber fem gånger om dagen och går med i stränga muslimska grupper som håller hårt på att kvinnor och män ska vara åtskilda. På mötena får flickor och kvinnor inte ens gå in genom samma ingång som männen, ifall de skulle råka nudda vid varandra begår de en synd.

Hur kan två unga människor bli så stenhårt övertygade om att de har helt rätt och att alla andra kommer att brinna i helvetet? Ja det är så dessa två flickor resonerar och säger till andra unga som inte klär sig kyskt och inte tror på samma sätt. Den norska journalisten Åsne Seierstad har försökt undersöka hur detta kunde ske. Hon har träffat och intervjuat Ayans och Leilas familj, vänner och bekanta. Hon har gjort ett gediget arbete och gått på djupet. Det är svårt att slita sig från boken. Som läsare kommer jag nära människorna, jag hör hur de resonerar, hur de tänker – och jag känner föräldrarnas stora förtvivlan och alldeles speciellt pappan Sadiqs desperation. Pappan åker ner till Turkiet och Syrien och försöker få hem flickorna. Jag förstår hans ångest och hur desperat han är.

Åsne Seierstad skildrar också flera andra ungdomar som blir radikaliserade. Det är oerhört sorgligt att läsa om hur många ungdomar som viger sitt liv åt IS, både pojkar och flickor, kommer från trassliga familjeförhållanden. Boken ger flera förklaringar till hur sådant kan ske, att unga människor i väst kan dras till en sådan extrem rörelse som IS. Men riktigt varför ger den ändå inte svar på. Och det borde ingen vänta sig heller. De två unga systrarna, Ayan och Leila, verkar komma från en bra familj, inte ekonomist välbärgad men ändå med en mamma och pappa som bryr sig om dem.

Aisha, en väninna till dem som också ger sig iväg till Syrien och IS har en pappa som misshandlar hennes mamma och henne och hennes fyra systrar. Pappan är vansinnig över att ha fem döttrar och ingen son, vilket både mamman och döttrarna får lida för. Det är hemskt att läsa om hur Aisha gifter sig på IS-muslimskt sätt och får en man som misshandlar henne och överger henne. Hon gifter sig en gång till med en IS-krigare, hon blir hans fru nummer två. Han slår ohjäl hennes lilla babyson. Det är uppenbart att flera av de unga män som ger sig hän åt IS och krigar i Syrien är våldsamma. När ideologin dessutom ger mannen rätt att slå sin fru och ger honom rätt att bestämma över kvinnor kan dessa våldstendenser blomma ut

Magnus Linton som recenserar boken i DN är ganska kritisk och menar delvis att boken ger luft under vingarna för högerextrema rörelsers islamkritik:
Seierstads fenomenalt skrivna bok ger fler svar på hur än varför religiös radikalisering sker och lär bli högläst av den sorts segervissa högerpopulister, i tisdags globalt ryggdunkade av Trumps seger, som nyligen hade gala på Grand Hôtel. Jihadismens och kontrajihadismens mobiliserande mytbilder är allt mer sammanfallande – religioner kan inte samexistera, det mångkulturella samhället är ett fiasko, motståndaren är krigisk till sin natur, om vi inte förintar dem förintar de oss – och då boken sällan zoomar ut till större historiska och ekonomiska perspektiv finns gott om detaljer för den som vill exemplifiera den bekanta berättelsen om den värderingsförvirrade välfärdsstaten; barnbidrag går till koranlärare, i Oslos moskéer slås kvinnor till döds medan blåögda multikultiakademiker relativiserar bort alla möjligheter att sätta ner foten och varje gång skolan gör en eftergift för att Ayan och Leila faktiskt ska få praktisera sin tro möts rektorn av nya krav.

Det är skrämmande. På många sätt. Både bokens innehåll och Lintons kritik. Att unga människor kan hitta en mening i livet med en religion som tillåter dem att döda alla som inte tycker som de själva, att unga flickor kan finna en mening i att inte vara likvärdiga med pojkar och män … hur ska vi som tror på fred och jämlikhet och allas rätt till liv ta till oss detta? Det är också skrämmande att vi inte får tala om detta öppet utan att det kommer beskyllningar om att bana väg för Trump och Sverigedemokrater. Det måste finnas fler sätt att se detta på. Det händer ju verkligen att unga människor i västvärlden överger våra värderingar och ger sig av för att kämpa för Islamska staten.

Vad får dessa unga människor att överge västvärlden för en sådan våldsam livsstil? Boken berättar hur dessa två unga flickor tog det beslutet men ger inte något svar på varför. De kom som småbarn till Norge och hade mörk hud och upplevde förmodligen ett främlingskap i samhället. Ayan till exempel accepterades aldrig av de norskfödda jämnåriga utan fick vänner som liksom hon kom från invandrarbakgrund. Hennes mamma höll hårt på att de skulle gå i en sträng koranskola på söndagar. Som tonåring drogs Ayan och Leila in i ett konservativt islamskt nätverk. Detta är bara en del av vad som hände, men de flesta som har liknande erfarenheter blir inte IS-sympatisörer. Så varför just hon och hennes syster?

Jag tror egentligen inte att det finns svar på varför. Det är lika meningslöst som att fråga sig varför vissa människor blir drogmissbrukare och dör i överdos. Det finns riskfaktorer, men också unga som inte har riskfaktorerna kan bli missbrukare, på samma sätt tror jag det är omöjligt att säga vem som skulle kunna bli IS-kämpe. Däremot kan vi se varningstecken. Flickornas pappa håller föredrag om varningstecken för att kunna upptäcka ungdomarnas tendenser i tid. Det är nog det som kan göras. Lära sig att se tecknen.

Rent språkligt är boken ingen stor litterär upplevelse. Den är mer som en mängd anteckningar. I den svenska översättningen är det slarvfel på många ställen där mellanrummet saknas mellan punkten i en mening och stora bokstaven i den kommande meningen. Men det gör inget. Det är väldigt flyt i det som berättas och det ger mycket att tänka på. Berättelsen är gripande.

En stor del av berättelsen sker utifrån pappans synvinkel, där han berättar vad han upplevde då han försökte befria sina döttrar. Han har kontakt med Osman, en man som lyckas tjäna rätt bra på att hjälpa alla sidor i konflikten. Ibland när Osman lovat att göra något för att hjälpa till att befria flickorna kommer det förhinder, som bombattacker och att några av de som hjälper honom upptäckts och dödats. Jag tolkar det som att det inte alltid är hela sanningen utan påhittade ursäkter från Osman. Magnus Linton är väldigt kritisk till dessa delar av berättelsen:
… men i stället begravs de allt mer av utbroderade actionscener om pappans cliffhangervänliga men i grunden obegripliga räddningsmissioner till Syrien. Det bombas, skjuts, halshuggs, misshandlas, sprängs och vapendras enligt new journalism-konstens alla regler …
Jag tror för min del att berättelserna till viss del är påhittade, ibland som ursäkt av Osman och ibland som ursäkt och bortförklaring av pappa Sadiq.

Pappa Sadiq är en av bokens stora behållningar. Hans kamp och hans förtvivlan och hur har springer runt i cirklar och inte vågar berätta att flickorna är där frivilligt är en stark berättelse. Kanske bokens främsta berättelse, ehuru mörk. Det är inte alltid lätt att vara förälder.

20 februari, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *