Arise Amazonas på Orionteatern: Man är den man är och man duger och har rätt till det

Skribent:

Foto: Aranxa Hurtado, Bohemian Light

Arise Amazonas
Koncept & regi Karin Victorin och Rebecca Tiger
Videodesign: Kaveh Akaber
Premiär på Orionteatern 17 februari 2017

När du hör orden avantgarde varieté, får du en del speciella bilder i huvudet. När presentationen dessutom klämmer in ”a femmetastic show” fylls ditt register på med ännu mer förväntningar. Det är således frågan om nytänkande gränsdragningar av kvinnliga gestalter i enskilda nummer som inte behöver ha med varandra att göra. Spännande framträdanden i cirkuston.

Inledningsvis betonar ”the stage bitch” att inga röda trådar kommer att leverans under kvällen, vilket ger hjärnan lite mindre att pyssla med. En härlig frihet, ska erkännas. Däremot vill ensemblen gärna veta om vi finner andra färger på trådarna. Jag hoppas därmed att jag ska kunna presentera några som fick fäste i mig under kvällen. Färgerna på trådarna är nog gladeligen i regnbågens alla färger.

Med otrolig precision och stilskönhet visades hästar i manegen. Inte nog att de var vackra för sin egen skönhet, de gav också ett lugn och en styrka som gjorde att publiken trollbands vid flera tillfällen. Närheten mellan artist och djur var på ‘house whisperer’ nivå. Ömsesidig respekt och tillit mellan alla parter var själsligt. De bästa av vänner, med djupsinne.

Kvällens tema utan röd tråd upplevdes som ett avancerat program av, ”tillbaka till naturen”. De kvinnliga urkrafterna i sånger, dans och artisteri. Naturligtvis var scenerna var och en för sig spännande och inspirerande. Man vill ju aldrig sluta utvecklas även om man inte helt och fullt sympatisera med världsordningen. Jag känner dessutom oftare att kvinnligheten begränsas och samhället sätter snarare bojor på hur hon ska röra sig, se ut och låta. Så när en kvinna sjunger tenor, skriker som ett vilt djur, rör sig kraftfullt, vickar på höfterna rytmiskt eller rider naken, så skapas nya och starka tillfällen för att deras val av kvinnlighet ska få råda. Inga gränser och inga myter. Om det behagar mina ögon eller någon annans, kanske i det större perspektiven är ganska oviktigt.

Kvällens tråkiga upplevelse var dock att man i allt för burlesk ton hade hoppade på klischén att försöka chocka genom att en kvinna ska säga vulgära ord, svära åt Gud och strippa i gammal östeuropeisk ton av porrigt juckande. Det kan man se var som helst på nätet och i mina ögon blev det mer än jäspreflex och en önskan om att de valt ett annat tåg att hoppa på. Kvinnligheten kan bättre än så. Ännu mer tråkigt var att folk i publiken enbart viskade om hur snygg hon var naken trots att hon var så gammal, vilket ju gav den arma kvinna en objektivitets bild/beskrivning som jag inte var bekväm med och som jag inte tror var själva syftet. Kvinnan var vacker, men det hörde ju inte hit.

Kvällens två höjdpunkter i nakenhet var dock den ryttare som red kroppsmålad i slutet på en framställd sagofigur och den akrobat som hade ett roligt ljussken fastsatt på anus. Kontrasterna däremellan vår sannerligen nytänkande och annorlunda, och gav nya riktlinjer i Amazoners anda. Go Girls.

När sången ”I am what I am” (Gloria Gaynor, 1969) spelades i slutscenen trillade nog poletten ner hos flertalet av publiken. Inte nog med att det svänger som sjutton, den ger också varje människa självkänslan att högt säga, att man är den man är och man duger och har rätt till det. So go boys and girls.

I am what I am. I am my own special creation. So come take a look, give me the hook or the ovation. It’s my world that I want to have a little pride in. My world and it’s not a place I have to hide in. Life’s not worth a dam, ‘til you can say I am what I am. I am what I am. I don’t want praise, I don’t want pity. I bang my own drum. Some think it’s noise. I think it’s pretty. And so what if I love each sparkle and each bangle. Why not try to see things from a different angle. Your life is a shame ‘til you can shout out, I am what I am. I am what and what I need no excuses. I deal my own deck sometimes the ace, sometimes the deuces. It’s one life and there’s no returen and no deposit. One life. So it’s time to open up your closet. Life’s not worth a dam ‘til you can shout out I am what I am …

Artister Olga Pudluzhnaia, Rebecca Tiger, Furhat, Leilani Franco, Empress Stah, Karin Victorin, Tove Sahlin, Maria Johansson Josefsson, Ellen Söderhult, Mandi Tiukkanen, Henrik Johansson, Petter Lidberg, Safiye Bahadir, Stina Kajso, La Camilla the stage bitch och Malin Hellstedt

18 februari, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *