Dumma jävla mås – en något övertydlig version av Tjechovs pjäs

Katarina Ewerlöf och Nils Poletti i Dumma jävla mås av Aaron Posner. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås
Av Aaron Posner
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Mask Linda Gonçalves (praktikant från Stockholms Dramatiska Högskola)
Komposition BF/C
Premiär 27 januari 2017 Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Alla längtar. Längtar efter något. Ingen är bara här och nu. Konstantin längtar efter att bli sedd av sin mamma, Semjon längtar efter att bli älskad av Masha. Masha längtar efter att bli älskad av Konstantin. Konstantin längtar efter sin mammas kärlek och sin flickvän Ninas totala kärlek och han längtar också efter att bli ett stort namn inom teatern. Nina längtar efter att bli en stor skådespelare – och så längtar hon efter den hyllade författaren Trigorins kärlek.

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås, som är en modern version av Tjechovs drama Måsen har många likheter med originalet, men också en hel del skillnader.

Teaterpjäsen Måsen skrevs av den ryska dramatikern och författaren Anton Tjechov 1895. Den hade premiär 17 oktober 1896 i Sankt Petersburg. Den amerikanske dramatikern och regissören Aaron Posner berättar i en intervju på Arden Theatre Company blog varför han gjort en nyskriven egen version av Måsen:
– Jag älskar Tjechov och Måsen. Men sanningen är att … pjäsen är gammal och inte längre talar direkt till våra liv, så som jag är övertygad om att den gjorde för hundratio år sedan. Det gör inte pjäsen irrelevant – men det gör mig angelägen om att få se den briljanta uppsättningen problem, komplikationer och relationer han skapade och sysselsatte sig med, på ett mer omedelbart och nutida sätt. För det råder ingen tvekan om att Tjechov var ett stort, stort geni.

Tjechovs pjäser är stora på flera sätt. De olika karaktärerna möter livet på skilda sätt och jag tror att alla, varenda en, som ser en Tjechov-pjäs kan identifiera sig med någon, åtminstone i något som karaktärerna säger eller avslöjar om sig själva. Där har Aaron Posner utan tvekan lyckats med samma sak. Persongalleriet är lika fascinerande och förlorar inte på att människorna fått en mer nutida inramning. Fast å andra sidan tycker jag inte det är nödvändigt. Det finns något starkt i att se exempelvis ett grekiskt drama som är flera tusen år gammalt framföras utan att det görs nutida och att ändå uppleva att människan till sin karaktär är likadan nu som då.

Något Tjechov är mästerlig på är undertexterna, allt det som inte sägs rent ut men som ändå driver varje karaktär. Det som formar varje enskild unika karaktär. Det som inte sägs rent ut. Där har Aaron Posner inte varit lika skicklig. Det är för övrigt något han är väl medveten om, i intervjun till Dumma jävla mås på Arden Theatre Company blog säger han:
… ja resan mot självkännedom och självförverkligande är mer omedelbar och ytlig i min pjäs än i Tjechovs. Han är MYCKET subtilare än jag är.

Aaron Posner menar att ändå, även om han har lyft upp undertexterna till dialoger och gjort dem mycket mer tydlig finns det ändå alltid mer därunder. Ja, det har han förstås rätt i. Hur tydligt något än blir, visst finns det mer att upptäcka och förstå. Ändå saknar jag just detta tjechovska subtila. För mig är Dumma jävla mås intressant och spännande, men lite för övertydlig av och till. Det finns en risk med att lyfta upp undertexter eftersom hur vi tolkar dem delvis är individuellt. När de blir uttalade sätts också gränser, de blir låsta i en tolkning och ett drama förlorar en del av sin mångtydighet.

Föreställningen börjar med att Konstantin och hans flickvän Nina ska sätta upp en liten konstinstallation som är som en liten föreställning, en minipjäs, för de närmaste, som hans mamma och hennes älskare, morbrodern och några vänner. Aaron Posner har valt att lyfta upp detta ännu tydligare än i original-måsen. Dumma jävla mås handlar till stor del också om vad teater är och det experimenteras med att dra in publiken, skådespelarna vänder sig vid flera tillfällen direkt till publiken och de pratar också om att de själva är roller i en pjäs. Det verkar vara en tydlig trend på svenska scener just nu med denna form av metateater. Det är ju likadant i Dramatens uppsättning av Figaros bröllop.

Tja, Posner menar att det är ett sätt att förnya teatern. Nja, tänker jag. Det har funnits i draman och komedier, i olika föreställningar av och till i många, många år. Det är inget nytt. Ibland fungerar det bra, ibland inte. I Dumma jävla mås fungerar det medelmåttigt, bra ibland och lite övertydligt ibland.

Maja Rung som Nina.

Vad som däremot får högsta betyg av mig är skådespelarnas insatser. Turteaterns Thaliapristagare Nils Poletti gör sin debut på Stadsteatern i rollen som Konstantin. Liksom hela ensemble är han suveränt skicklig. Sven Ahlström som Trigorin äger scenen. Han kan säga hur mycket som helst bara genom en blick. Han behöver inte stora åthävor för att säga mycket. Katarina Ewerlöf som Emma är också precis så lugn och säker på scen. Bara genom att ta några steg över scenen berättar hon mycket om sin rollkaraktär. Kirsti Stubø visar sin storhet, först som den så djupt deprimerade Masha och sedan i slutscenen som en mjukare Masha. Kristofer Kamiyasu är en av de skickliga yngre skådespelarna som alltid imponerar och han är självklar i rollen som Semjon. Niklas Falk som läkaren Sorn kan nog många som är över fyrtio känna igen sig och sina existentiella tankar och känslor i medan Maja Rungs Nina nog är den karaktär jag upplever fått kvar mest av undertexter. Hon är den som drabbas så hårt av alla andras förväntningar på henne. Hon är så skör och så ensam och den rollen bär Maja Rung så bra.

I rollerna
Konstantin Nils Poletti
Semjon Kristofer Kamiyasu
Masha Kirsti Stubø
Sorn Niklas Falk
Nina Maja Rung
Emma Katarina Ewerlöf
Trigorin Sven Ahlström

Sven Ahlström och Kirsti Stubø

28 januari, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *