Krönika om P3 Guld från en debutant

Skribent:

21/1 2017

Partille Arena

Sändes live i SVT och P3

  Håkan Hellström med band tar emot Guldmicken

Fick chansen att för första gången bevaka Ungdomsradions prisceremoni. Var också premiär för närvaro på enskilt arrangemang som direktsänds till miljoner tittare/ lyssnare. Galan som funnits sedan 2003 är till för att hylla svensk musik, åtminstone de förmodat populäraste genrerna för lyssnare upp till cirka 37 år.  P3 Guld är som en nervös uppspelt skolutflykt för alla stockholmare i branschen. I så måtto påminner den om Bokmässan, filmfestivalen och WOW.  En avgörande skillnad: denna sejour i Göteborg med omnejd är  mycket kortare. Apropå  målgrupp måste medges ganska stor okunskap vad beträffar ungdomlig musik. Med mina 58 år är jag egentligen passé, fast det fanns en hel del medelålders publik.

Logistiken till och från Partille Arena fungerade föredömligt. Jag hamnade på en partybuss med 90-tals tema. Allsångsledare var komikern Josefin Johansson. Väl framme blev det onödigt struligt.  Blev feldirigerad, men till slut kunde jag hänga en tjusig pressbricka runt halsen.  Med den synlig och klädd i kostym misstogs jag några gånger för arrangör. I pressrummet kände jag bara igen en musikansvarig journalist på GP. Helt informellt pratades vi vid en stund. Blev väl försedd med faciliteter som goda bagetter och kaka. Strax före utsatt tid tog jag mig till min plats på kortsidans tredje rad. Då hade den stora majoriteten  publik, märkligt nog inte fyllt upp vad som i vanliga fall är en handbollsanläggning. Osäker på publiksiffran, gissningsvis cirka 4 000.  När den närmast extatiske sändningsledaren räknat ner, gapade fortfarande stolar tomma på ena långsidan.

Antar att ni som läser här följde galan live, därför kan jag skippa all informativ text. Ljudet från mottagare kan ju justeras, vilket förstås  icke var möjligt för oss på plats. Ett dygn efteråt susar det ännu i öronen, vilket också kan bero på att jag var en stund på den officiella efterfesten. Arrangörerna hade krämat på med mycket bas. När Hurula körde sin låt lades emellertid tonvikten på diskant. Då stoppade jag in medhavda öronproppar. Eftersom vi snackar påkostad tevesändning, kunde jag inte undgå att notera en orgie i ljuseffekter och videoprojektioner. Noterbart var vidare, blandningen mellan nonsens och gravallvar. Hur ska man uppfatta banderollen som vecklades ut när Erik Lundin med medhjälpare gjorde ”De ba blev så”?  Och hur ska man tolka det stenhårda talet från Revolution Poetry – representanten? Kanske var det en årgång med extra mycket politisk laddning. Värt beröm att de som aktivt samlat in pengar i Musikhjälpen avtackades.

Ganska förväntade vinnare i de tyngsta kategorierna.  Lite trist att Laleh blev utan pris, liksom att ”adoptivdottern” Miriam Bryant tog emot  den odiskutabla utmärkelse som tilldelats Kent. Kunde inte någon ur bandet personligen hämtat statyetten?  Precis lika förutsägbart var det givetvis att Håkan Hellström skulle föräras Guldmicken. När det gäller kategorierna Dans, Rock / Metal samt Pop är jag numera inte tillräckligt insatt för att bestämda åsikter. Peg Parnevik trodde jag i min enfald var enbart en såpastjärna.

 Frida Sundemo, Linnea Olsson och Naomi Pilgrim

Av musikaliska framträdanden , var trion som tolkade The Specials Racist Friend ( I original en reggaelåt som inte är med på gruppens samlings – CD ) överlägsna, en överraskning som knockade mig totalt. Underbart att i tre minuter  få lyssna på sköra nyanser från cello och välljudande röster. Som runner up hamnar de av mig inte tidigare hörda Hurula, även om deras oemotståndliga frenetiska riff kändes tagna direkt från brittiska 90-talsband.  Blev glad av min musikalisk upptäckt.

Introt till Black Car signalerar definitivt instant appeal.  Passande avslutning att fans gav Bryant från Göteborg sin kärlek, när de fick njuta live av en nyss belönad hit. Miss Li, vars sång tyvärr blev för skrikig i slutfasen, bjöd på en stark låt.  Veronica Maggio var  behaglig, men jag hade önskat mer. Dock, alltid trevligt med kör. Rein och Parham hade attityd så det räckte och blev över.  Tycker att den coola hip – hopparen har avsevärd potential medan en blir nyfiken på hur den vrålande svartklädda unga tjejen ska gå vidare med sin speed-metal.  Gården har en dubiös text, men jag föll för det melodiska gunget.  Nästan två timmar gick väldigt snabbt när tempot var upptrissat. Kul att ha fått insyn i en ny värld.   

 Hurula                          Pressfoton Mattias Ahlm

 

 

23 januari, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *