Årskrönika 2016

Skribent:

Har under året fått ur mig över femtio texter som publicerats i detta nätmagasin. Otroligt mycket egentligen, då jag lägger ribban högt. Brukar vara lika portioner ångest och glädje inför varje nytt uppdrag, varje ny prestation. Skulle vilja sammanfatta och komplettera.  Har hemmavid eller annorstädes läst, lyssnat på musik och tagit del av media. Men framför allt  har blicken riktats  emot diverse livescener och därefter datorns tangentbord.  Oväntade dödsbesked i kultur- och nöjesvärlden skulle i sig kunna utgöra underlag för en sorglig tillbakablick.

  Med Rickie Lee Jones    Foto Leif Wivatt

Går ut hårt med ett statement. Då jag är hyfsat insatt vad beträffar samtida skönlitteratur från USA, anser jag att det var tokigt att dela ut Nobelpris till Bob Dylan.  Varför ville Svenska Akademien chocka, när de äntligen  bestämde sig för att belöna en amerikan?  Dylan må vara en mångordig, associativ och till och med genial låtskrivare. (Jag är inget uttalat fan, trots att jag  läst både Stig Hanséns och Håkan Laghers böcker. ) Men hans texter står sig näppeligen på egna ben. Akademien binder ris åt egen rygg, när de underkänner den handfull värdiga pristagare som Åsa Beckman i DN räknade upp i sin förhandsspekulation.  Jag som studerat amerikansk litteratur på Göteborgs Universitet, hade Philip Roth, Don DeLillo och Joyce Carol Oates som toppkandidater. Ett annat, åtminstone i Sverige, uppmärksammat pris i två kategorier är Polarpriset. Med tanke på vilka med legendstatus det finns att tillgå, kändes det upprörande att Max Martin ansågs värdig, även om priset råkar ha Stickan Andersson som instiftare. Mitt tredje exempel på märkliga val gäller Swedish Music Hall of Fame. Min upprördhet över inkonsekventa beslut av juryn, föranledde en nyanserad indignerad artikel i Kulturbloggen.

När en lägger  många  timmar utan arvode på skrivande vill man nå ut, veta att texterna får spridning. Recensioner i Kulturbloggen genererar sällan kommentarer.  Ytterst få klickar på gilla när jag länkar på Facebook.  Men vår höga google-träff ger mig som ”smakdomare” makt, vilket man ska handskas varsamt med. Är jag missnöjd, alternativt besviken, måste jag redovisa rimliga argument.  När personer jag berömt delar eller lägger in på hemsidor, då ökar förstås kännedomen drastiskt. Inom sin genre kända utövare har  tackat eller blivit stötta över vad jag skrivit ( sura reaktioner når mig oftast via omvägar). Ur den förstnämnda entusiastiska kategorin kan Claes Janson, Lisa Nilsson, Anders Bergcrantz, Peter Asplund och Isabella Lundgren framhållas.  Göteborgs Stadsteaters fasad skickar på sina  posters ut citat, som en del i marknadsföringen. Från fyra uppsättningar efter sommaren har mina omdömen kommit med,  förstås  smickrande att ens ord har betydelse.

Eftersom utrymmet för kulturjournalistik alltmer begränsas i media, får jag inbjudningar och förfrågningar.  Heltidsarbete ob-tid gör att jag ofta måste tacka nej.  Året har ändå inneburit debut för recension av såväl operapremiär som kammarmusik på CD.  Lön för mödan i fallet med kammarmusiken av PianoBasso: att en vän till pianisten Thomas Gustafsson tyckte ”bra skrivet av han på Kulturmagasinet”.  Vill i sammanhanget bifoga en faktauppgift om mitt oregelbundna recenserande i jazztidningen Orkesterjournalen. Där är det prestigefyllt att förekomma. Genom delningar fick min bevakning från Gamlestan Jazzfestival omkring tvåhundrafemtio likes, en smått osannolik siffra.

Få filmer har hunnits med. På juldagen såg jag en stark dokumentär på DVD What Happened, Miss Simone?  som föga förvånande blivit belönad med utmärkelser. Den väcker återigen frågan om de största konstnärerna, de som tränger djupast in och därmed ger störst avtryck, också som regel är de som lider av själsliga defekter. I min ägo finns förnämliga samlingar utgivna av Philips respektive RCA. En man som heter Ove är en ojämn underlig berättelse om rigida mönster. Trovärdigheten vacklar trots  internationell framgång.  Youth med mina favoriter Michael Caine och Harvey Keitel blev en ännu större besvikelse.  Hade så stora problem  att ta till mig  övertydliga budskapet om livets förgänglighet, att jag tappade bort ur minnet att den sågs på Capitol en snöslaskig söndag. Franska Läkaren på landet av en regissör som tillika varit just läkare, är en jordnära dramatisk historia om stolthet och yrkeskunskap. Mitt största fynd var ändå utan tvekan det lesbiska dramat Carol, vars vågade manus bygger på en roman (publicerad först på 90-talet) av Patricia Highsmith. Har för första gången sett filmad teater på biograf. Det blev Pinters testosteronstinna No Man´s Land i en överföring från National Theatre i London. Ett enormt sammansvetsat gäng, med sir Ian Mc Kellan i spetsen, agerade bländande.

  Intervjuar Ove Allansson 2013   Foto Jan-Anders Lindqvist

I sommarens slutskede visade SVT En förlorad värld, en film vars existens jag inte visste om. Uppskattade  skådespelarnas insatser och fotografens framhävande av ljus och skuggor. Kom ihåg att jag  tände stearinljus som extra förstärkning. Till saken hör att  jag äntligen hade läst Evelyn Waugh, vilket jag definitivt inte ångrar. Lånade på bibliotek både En handfull stoft och nämnda verk med klassikerstatus.  Har aldrig sett  teveserien som när det begav sig kallades världens bästa, därför blev filmen från -08 ett skapligt substitut. När jag kan bevistar jag Göteborgs Stadsbiblioteks  Klassikerprat (senast när Mina Vänner av Emanuel Bove avhandlades). Som uppladdning inför läsningen, fick jag blodad tand när kunnige Ulrika Knutsson samtalade om Brideshead Revsited med initierad publik. Andra läsvärda titlar: Den riktiga Elsie – Elsie Johansson, En dåre fri – Beate Grimsrud, Samlade noveller – Klas Östergren, Nätterna på Mon Cheri – Stefan Lindberg, En mörk strimma av ljus – Samar Yazbek samt en relativt nyutkommen biografi om Sonja Åkesson.

Bokmässans inferno var ambitionen att lyssna på och träffa en kvartett  kvinnor, närmare bestämt Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Eija Hetekivi Olsson och Sara Beischer. Med en av dem utväxlades böcker plus att jag fick värmande omdömen om opublicerade alster. Normalt brukar jag rapportera skriftligt från årliga fackliga seminariet Boken på arbetsplatsen, som numera håller till på Runö. Hade tyvärr inte någon naturlig kanal för dylikt reportage. Nöjer mig därför med att lyfta fram föredrag av Guna Grähs, Rebecka Bohlin, Duraid Al-Khamisi samt barnboksparet Viveca Norlander / Emilie Bergman. På seminariet fick jag möjlighet att för övriga deltagare presentera mitt boktips Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl (mottagare av fackföreningsrörelsens Ivar Lo pris 2017). Angenäm bonus att återigen på traditionsenlig tipspromenad, vara med i vinnande laget.  Fotot ovan taget i  Ove Allanssons hem i Krokslätt, motiveras av  min författarväns bortgång. Jag skrev minnesord i tidningen Arbetet, var med på begravningen och minneskväll. Postumt utgavs Allans blandning och redan har ett sällskap bildats för att manifestera hans gärning.

Under en följd av år sammanställde jag årslistor i en facklig/kulturell blogg. Bloggen finns inte längre. Vad har varit toppnoteringar inom teater och scenkonst? Jo, HAIR och Carmen på Göteborgsoperan,  De skyddsbehövande och Marie Antoinette på Folkteatern, Mephisto, Stjärnornas tröst, Driving Miles, Europas kniv, Fadren och Alice i Underlandet på Göteborgs Stadsteater (ett exceptionellt bra år för teatern), Pappa på Stockholms  Stadsteater, Tigern och Paralysie Générale Redux med Reine Brynolfsson  på Elverket, krogshowen My Way på Kajskjul 8 och Offline på GEST. Frigrupper har triumferat i  Utan personligt ansvar, Valerie Solanas ska bli president i Amerika, Gruppen köper sig fri, MOA samt. People respect me now.  Att jag kunde ”bevaka” Scenkonstgalan, skulle kunna betraktas som grädde på moset. Svetslågan Torsten Flinck i sin paradroll Doktor Glas var givetvis drabbande scenkonst som ska föras till protokollet.

  På Fasching    Foto Eva Kubatzki

Vad beträffar konserter och festivaler är det enklast att gå till läggen, ett uttryck Jan Myrdal blivit känd för. Högsta betyg har givits till Grace Jones, Suzanne Vega, Magnus Lindgren med vänner  (featuring Malena Ernman), Nils Landgrens farvälpaket till Bengt-Arne Wallins minne samt K.O.M.P feat Kiralina Salandy.

Andra upplevelser på nästan lika höga eller samma nivå har haft följande som avsändare:  P. J Harvey, Graham Nash på Lorensbergsteatern, Kraftwerk på Skeppsholmen, Joan Baez, Carl Bagge trio med Isabella Lundgren & Claes Janson, Daisy på Nefertitis utomhusscen, Lauryn Hill, jubilerande Augustifamiljen med gäster på Liseberg, Sigur Rós, Etienne Mbappé & The prophets på Nef, Johan Johansson trio plus gäster på La Sombrita,  Hyllningen till Kjell Öhman i Huddinge i regi av Hans Backenroth,  Anders F Rönnblom band, Chris Potter Quartet, Johan Birgenius Gathering, Lars Jansson trio, The Last Waltz tribute på Stora Teatern, Ebbot med Lasse Lindgren  och Brew House Big Band, Chic på Liseberg, Erik Söderlind på Unity, American Songbook på svenska med Wiehe, Plura och Ebba Forsberg på Götaplatsen, Dungen på Skeppsholmen, Albin Lee Meldau, Kamasi Washington, Jim Oblon, Vasas flora & fauna, Åsa Fång, Weeping Willows med Dough Seeger på Kungstorget, Splendor på Unity, Nacka Forum, EGBA, Morrissey, Titiyo, Ane Brun, Ossler, Jan Lundgrens grupp med Viktoria Tolstoy och Hannah Svensson, Lé Systeme,  Daniel Lemma, Sven Bertil Taube, Gilbert Holmström, Timo Nieminen / Nina Persson med ”Göteborgs finest” i Hagakyrkan, Den lille lille band, Magnus Öström på Nef, Naoko Sakata trio, Rickie Lee Jones i Stenhammarsalen, Änglaspel, Correction på Glenn Miller Café, Thomas Darelids 8-manna showband,  Rolf Jardemark & John Stowell i Bellevue,  Meshell Ndegeocello på Kulturhuset, Fatoumata Diarawa & Stockholm Art Orchestra, Bäck brothers Jazz Tivoli med Frank Paco, Louise Hoffsten i Mölndal, Commando M Pigg på Musikens Hus, Nils Landgrens X-mas with my friends i Lerum, Jonas Knutsson Quartet, Ida Sand, Ikiz på Liseberg, New Tide Orquesta, Bohuslän Big Band, Cellisten Petra Lundin,  Jesper Thilo, Scott Hamilton, Iris Bergcrantz grupp…  Medges att listan blev VÄLDIGT lång, har nog ändå råkat missa somliga. I Orkesterjournalen handlade min komprimerade krönika om fantastiska solon  framförda live på trumpet. De som åsyftades var Bosse Broberg, Peter Asplund, Anders Bergcrantz och unge Oskar Stenmark.

  Jan Lundgren, Hans Backenroth, Hannah Svensson, Viktoria Tolstoy, Ulf Wakenius och Kristian Leth    Foto Jan Backenroth

Förutom Live in Rio av New Tide Orquesta, vilka gillade att de blev fullpoängare i Kulturbloggen, rekommenderas fler värdefulla CD, sådana som släpptes under året eller nyligen upptäckts av undertecknad. Blir enbart inhemska och antagligen relativt oväntade val. Young At Heart med Ida Sand är en helgjuten produktion signerad Nils Landgren som jag spelat ofta. Den bara växer!  Alla låtar är hämtade från Neil Young. Tolkningarna ömsom renodlar, ömsom tillför eller skalar bort beståndsdelar. Det taggiga i skepnad av maken Ola Gustafssons läckra gitarrsound blandas med sköna melodier och Idas övertygande sångkonst. Snygga originella blåsarrangemang skänker extra lyster. OM JAG LÄMNAR DIG är ännu en fulländad skiva där Gustafsson satt sitt bomärke. Vad vi erbjuds är den sparsmakade aningen skygga Ebba Forsberg vars Tom Waits – tolkningar översatts eminent av Mikael Wiehe.  I samband med skivköp lyckades jag tala om för Ebba hur mycket hon berör. Det svensk- österrikiska – amerikanska samarbetet som uppstod på musikhögskolan i Göteborg är en  större utmaning, inte hela vägen lika omedelbart. Dock, Boxplay gjord av alltför lite uppmärksammade Intone, redovisar ett brett register av ECM-liknande tongångar. Alla medlemmar är drivna låtskrivare och samtliga, inte bara stora begåvningen Oskar Stenmark, är mycket duktiga på sina instrument.  Avslutande Ett jubel alla dagar av gitarristen Per Orvang är en vacker odiskutabel hit. Sista tipset blir en  genommusikalisk överraskning tillverkad av More Than a Pair, vilket råkar vara trumpetaren Samuel Olsson första skiva i egen regi, efter närmare tjugo år i trumpetsektionen i Bohuslän Big Band.  På do play kan jag njuta av både glad sprittande jazz och vackra ballader.  Pernilla Andersson heter den ljuvliga vokalisten i detta familjeprojekt.

Är lätt att glömma bort utställningar. Utrymmet medger endast en spontan topp tre lista.  Trots att jag riktat invändningar till curatorn och förmedlat att jag inte känner igen mig, puffar jag helhjärtat för pågående storsatsningen Musiklivet i Göteborg som speglar ungdomsgenerationers soundtrack ända sedan 50-talet. Var på fullsmockade invigningen, ganska ödslig kvällsejour, guidad visning samt program om proggen där Bernt Andersson utfrågades.  Kommer  återvända till Göteborgs Stadsmuseum för att se mer. Har förstås införskaffat den intressanta katalogen. Modet speglat genom allehanda färgglada aspekter såg jag på Liljevalchs i en förträfflig utställning döpt till Utopian bodies. Fotografiska med sina generösa öppettider är alltid värt att besöka. Under 2016 tittade jag exempelvis på bilder med Greta Garbo, krigsinvalider och avslappnade stjärnor porträtterade av ikonen Anton Corbijn.

 

Till sist en förteckning över kulturarbetare och aktiva i musikbranschen vars död inneburit sorg och saknad. Seriösa nöjesskribenter har åstadkommit spaltmeter om de tre mest uppenbara profilerna. Tänker på David Bowie, Prince (  skrivit miniporträtt om dem) och Leonard Cohen. Finns trist nog åtskilliga fler vars betydelse  varit allt annat än ringa för undertecknad.  I den vidsträckta kategorin ingår Bodil Malmsten, Göran Palm och Jaques Werup! Mats Gellerfelt, Leif Nylén och Bo Strömstedt! Olle Ljungström, Josefin Nilsson och Freddie Wadling! (redogörelse  samma dag dödsbeskedet kom i kulturbloggen.com/?p=102340 ) Lars Gustafsson, Sven Zetterberg och Fredrik Norén! Håkan Sandblad och Kjell Alinge! Flertalet har jag sett på evenemang, några har jag träffat. Utrikes ska många hedras och minnas, oavsett om de stått i rampljuset eller gjort bedrifter som gått under radarn för en majoritet.. Låt mig lista ett antal namn: Bernie Worrell, Otis Clay och Lonnie Mack! Toots Thielemans, George Martin, Phil Chess och Leon Russel! Victor Bailey, Alphonse Mouzon och Paul Kantner! Glenn Frey, David Swarbrick och Scottie Moore! Mose Allison, Keith Emerson  Greg Lake och George Michael!

Efter denna makabra uppräkning vill livsnjutaren i mig avrunda i positiv anda. Goda varmrätter serverade av välrenommerade krogar kan väl påstås vara kultur, eller hur? I Stockholm ser jag fram emot att äta lax eller gödkalvlever på Riche. Nyår firades redan på eftermiddagen genom  inmundigande av välkända succén bergtunga på Tvåkanten. Heaven 23 på Gothia har utsökt råbiff i olika storlek. I övrigt hävdar jag att mitt stamlokus Avalon har den mest prisvärda krogmat som går att uppbringa.

p.s Ursäkta allt rabblande av namn och det vindlande formatet.  Ursprungligen fanns en idé om att förtälja anekdoter, får sparas till en annan gång.

 

 

 

 

 

   

1 januari, 2017

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Magnus skriver:

    Bra krönika! Det där med filmad teater är grymt underskattat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *