Filmrecension: Lion

Skribent:

Lion
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2016

Regissören Garth Davis har gjort ett drama om identitet. Filmen grundar sig på en självbiografisk bok av Saroo Brierley ”A long way home”.

När Saroo är fem år gammal hamnar han ensam på ett tåg till Calcutta. Han skils från sin fattiga familj, blir gatubarn, hamnar på barnhem och blir så småningom bortadopterad till en familj i Australien. Saaro är en klipsk och söt liten pojke och blir mycket älskad av sin nya mamma (Nicole Kidman) och pappa (David Wenham). Efter ett år utökas familjen med ytterligare en pojke från Indien. Saroo växer upp till en ung man med australiensisk uppfostran. En dag börjar några vänner diskutera möjligheten att söka sitt ursprung via Google Earth. Det blir en omvälvande tanke för Saroo.

Filmen är uppdelad i två delar. Saroo som liten pojke i Indien och tjugofem år senare i Australien. Genom flashbacks i filmen blir vi hela tiden påminda om Saroos barnår i Indien. Genom den symboliken förstår vi också att minnena från den tidiga barndomen hela tiden finns kvar. Han är ju ändå redan 5 år när han adopteras.
Många frågor väcks i filmen. Vad är identitet och minnen? Hur viktigt är det att veta sitt ursprung eller räcker det med tillhörigheten i nuet?

Nicole Kidman gör ett underbart porträtt av en mor som aldrig ger upp. Med små medel övertygar hon oss om sin kärlek till båda sina pojkar. Genom sitt nedtonade spel berör hon. Det är en stark rollprestation. Den vuxne Saroo spelas av Dev Patel. Han står för de stora utspelen. Dev fick sitt genombrott i Slumdogs millionaire och vi känner honom också från Marigold hotell. Med intensiv närvaro och mycket vånda gestaltar han Saroos ambivalens mellan att minnas eller förtränga sina tidiga år. Rooney Mara är den stöttande flickvännen.

Av en gripande bok har det blivit en gripande film. Speciellt den första delen av filmen med barnet Saroo (Sunny Pawar) är rörande. I ett Calcutta med myllrande folkliv men också smuts och elände rör sig den lilla pojken. Den andra delen är filmen något för tillrättalagd för att vi skall komma Saroo riktigt närma. Eftersom det i Indien försvinner många barn varje år är filmen verkligen aktuell. Också frågan om internationella adoptioner är ju alltid på tapeten.

25 december, 2016

Det här inlägget har 3 kommentarer.

  1. Magnus skriver:

    Bra recension, den här måste jag se.

  2. Hanna skriver:

    Hej,
    verkligen bästa recensionen måste jag säga. Har sett filmen tillsammans med min tonåriga dotter och vi blev berörda liksom resten av publiken. Tur att jag läste din recension innan för de som skrev i svd och Metro känns inte som att det handlar ens om samma film. Jättebra!

    • Birgitta Komaki skriver:

      Tack att du skrev. Det är alltid intressant att höra vad andra tycker. Jag antar att det finns lika många synpunkter som personer i publiken. Roligt att du och dottern gillade filmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *