Mio, min Mio – evangeliskt drabbande men saknar ljuset

Skribent:

Foto: Petra Hellberg

Mio, min Mio
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Kompositör Joakim Unander
Premiär 17 december 2017 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Mio, min Mio, en av Astrid Lindgrens mörkaste sagor, har dramatiserats av Kristina Lugn för Stadsteatern. Uppsättningen är avskalad med fokus på de mörkare delarna av sagan.

Den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson färdas från sin dystra stämning på en parkbänk i Tegnerlunden, i en plötslig stund av mirakel, till Landet i Fjärran, där han möter och omfamnas av sin far Konungen.

Det vackra riket, som i Astrid Lindgrens bok beskrivs som en grönskande idyll med bäckar, betande lamm och susande silverpopplar, får ingen framträdande visuell roll i uppsättningen. Snabbt färdas vi till ögonblicket då Mio förstår att han har ett uppdrag som väntar, och som väntat i tusen år. Han ska döda den onde riddar Kato, som är den mörka skuggan som ruvar utanför Landet i Fjärran. ”Blommorna dör, fåglarna flyr och solen mister sin glöd när en säger hans namn.”

Det visuella är evangeliskt drabbande med digitala projektioner av flyende skyar, himlar och månljus. Katos värld är ett helvete som får mig att tänka på Aleppos svartbrända, söndertrasade ruiner och genomsyrat av djupaste skräck.

Dramatiseringen är centrerad kring berättelsen om den ödesbestämda uppgiften som tvingar ut människan på en farofylld resa, fylld av kval och ångest och med en längtan efter att få slippa. Men omständigheterna för henne ändå framåt, framåt för att övervinna rädsla och motstånd och konfrontera det svåraste.

Månstråle, månstråle, hjärtats röda blod … , är inledningen på Väverskans sång i Mio, Min Mio. Mio möter väverskan i den Dunkla Skogen som ligger på randen till Katos land, Landet Utanför. Väverskan berättar om sorgen över dotter Milimani och många andra barn som riddar Kato fångat och förvandlat till svarta fåglar som flaxar i en ständig sorgedans över den Mörka Sjön. Väverskan väver två mantlar med drömfoder till Mio och hans vän, följeslagaren Jum-Jum,, som ska skydda dem i drabbningen med Kato. Mantlar som sen ska visa sig avgörande i den sista striden och också i återuppväckandet av flickan Milimani.

Mios känsla för att genomföra sitt uppdrag, med livet som insats, stärks av uppgiften att rädda barnen. Men han våndas och skriker mot skyn som Jesus i Getsemanes trädgårdar: ”Varför vill man far att jag ska göra det här?”

Mio är beredd att ensam möta riddar Kato, men hans lojale vän Jum-Jum ser det som en självklarhet att han ska följa med. Men Jum-Jum våndas också och kvider: ”Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma.”

Det är genomgående goda skådespelarinsatser varav Shebly Niavarani står ut och väcker välgörande glädje, skratt och humor i en annars mörk tillställning,

Jag saknar levandegörandet av den ljusa världen i Gröna ängars ö i uppsättningen. Kanske är det så att vi människor, var och en av oss, har en ödesbestämd uppgift att utföra som sätter hela vårt väsen på prov. Men utan det ljusa och vackra i livet, får vi svårt att klara av den.

I rollerna
Bosse/Mio Tove Edfeldt
Benke/Jum-Jum Bahador Foladi
Tant Lundin/Farmor Eva Stenson
Konungen Gerhard Hoberstorfer
Väverskan Odile Nunes
Gubben Eno Shebly Niavarani
Svärdsmidaren Christer Fant
Riddar Kato Jörgen Thorsson
Nonno Julia Marko-Nord
Jiri Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Spejare Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring
Jiris bror/Spejare Olof Neppelberg, Oscar Jupither
Jiris syster 1/Spejare Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson
Jiris syster 2 Ella Hammarsten Liedberg, Lily Wahlsteen
Nonnos bror 1 Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell
Nonnos bror 2/Spejare Desmond Englund, Alex Moore Eklund
Millimani Inga Avemo Hådell, Lilly Ann Frelin

18 december, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *